Europas EU-politiker har målat in sig i ett hörn. Tiden håller på att rinna ut för Euro-projektet. Som det ser ut nu står politikerna inför ett mycket smärtsamt val mellan endera av två handlingsalternativ. Och det är bråttom.

Det första alternativet är att omgående politiskt enas om en ”transfer union” som har EU-ländernas fulla kapacitet att hjälpa länder i finansiell kris i ryggen, och det måste gälla oavsett hur många länder som behöver hjälp, och oavsett om dessa hjälpbehövande är stora länder eller små (Nej, jag har inte skrivit fel, alla EU-länder, också Sverige, bör ställa upp eftersom hela EU-projektet står på spel). Med andra ord måste denna institution fungera som en proxy för Europas Förenade Stater vad gäller statsfinansiella kriser.  I det upplägget måste också finnas möjligheten till gemensam lång upplåning, typ Eurobonds. Den institution, European Financial Stability Fund, som man enades om för några veckor sedan är i marknadens ögon uppenbart inte tillräcklig, det visar bland annat prissättningen på italienska och spanska statsobligationer den senaste tiden. Det måste till något djärvare och utan beloppsbegränsningar.

För övrigt kan man skriva ut en historisk notis vad gäller behovet av en ”transfer union”. De tretton ursprungliga delstaterna i USA, de som bröt sig loss från England och så småningom, i slutet på 1780-talet, bildade United States, gjorde redan tio år tidigare, 1777, ett försök med en konstruktion som i mycket liknar dagens EU, en slags konfederation av stater utan verklig exekutiv makt men som ändå hade vissa gemensamma problem att lösa. Det blev så småningom alltmer uppenbart att den modellen inte fungerade och på försommaren 1787 samlades grundlagsfäderna i Philadelphia för att skriva den nya författning som i praktiken betydde en ”transfer union” för de delstater som skrev under fördraget.

Det andra alternativet, och det är givetvis lika bråttom som för det första, skulle vara att Euro-politikerna ordnade en ”banklösning” av statsskuldskrisen, det vill säga gjorde det som mängder av ekonomer och bankmänniskor (inklusive jag själv, läs mer här) sagt i månader borde göras, det som banker gör i motsvarande situation men anpassat till att det nu gäller suveräna stater, inte företag. Vad det skulle betyda konkret? Ja, att EU sätter sig ner och förhandlar fram en plan för nedskrivning av var och ett av problemländernas statsskulder, och på samma gång arbetar fram en plan för hur kostnaderna för dessa nedskrivningar skall fördelas mellan de europeiska skattebetalarna och bankerna. För till sist blir det dessa två som måste stå för räkningen, och skattebetalarna för den större delen. Driver man bankerna för långt, leder det till andra, än mer kostbara problem. Precis på samma sätt som Grekland, Portugal och dom andra problemländerna har en smärtgräns för hur långt man på kort tid kan dra ner den statliga budgeten, har bankerna en smärtgräns.

Det låter sig skrivas att dessa två alternativ finns. Men sanningen är nog att de politiska komplikationerna för att i tid kunna göra något av detta är så stora att det i praktiken är orealistiskt. Då återstår det (hittills) otänkbara, att avveckla Euron. Man får hoppas att det sitter en grupp intelligenta, kreativa och erfarna ekonomer och byråkrater i Bryssel och arbetar på en ” contingency plan”. För när det otänkbara blir verklighet handlar det om att någorlunda veta vad man skall göra.

Det som idag känns störande är att Euro-politikerna har ägnat ett drygt år åt att, som amerikanarna säger, ”kick the can”, alltså att skjuta problemet framför sig. Jag gissar att skulle politikerna bestämt sig för en ”banklösning”, det andra alternativet, av Greklands problem för ett år sedan hade marknaden idag haft en mycket mer positiv syn på Europas statsskuldsproblem. Och räntorna för statsobligationerna i Grekland, Portugal och de andra problemländerna hade varit väsentligt lägre. Historikernas dom över Euro-politikernas hantering av statsskuldskrisen kommer sannolikt inte att bli välvillig.