Jag råkade lyssna på P1 idag på morgonen och fick höra Jenny Sanner Roosqvist prata om den isländska bankkraschen, och dess följder. Det var ohederlig journalistik om jag med det menar att den bild som förmedlas inte stämmer med verkligheten. Lyssna här:

Anekdoterna som berättas är naturligtvis sanna men bilden av ”det hele”, Islands ekonomi och hur människor i stort har det idag, blir falsk. Den som lyssnar kan inte undgå känslan av ett land i djup kris. Hela programmet har en mörk ton. Människor har det svårt. Många kan inte betala sina lån. Det mesta i programmet handlar om en person som fick hela sitt liv förändrat av kraschen. Misär, misär.

Visst, det är sant att många människor, också många företag, på Island fortfarande lider av sviterna efter bankkraschen 2008. Visst, det finns fortarande många konkreta fall där enskilda personer och företag har hamnat i kläm, och vill få upprättelse. Men det blir en snedvriden och falsk tavla som målas. Lyssnaren kan inte missa känslan av att det är kris och elände på Island. Och så är det inte. Så gott som varje seriös iakttagare av Island och isländsk ekonomi så som den ser ut idag är överens om att landet har genomgått en närmast osannolik förändring till det bättre. Island har fått tillbaka sin ekonomiska hälsa och tillväxt (första kvartalet 2012 4,5%) mycket snabbare än andra länder som hamnat i en kris ungefär lika djup, till exempel Irland (även om det kan diskuteras om något europeiskt land drabbades så hårt som Island, The Economist kallade den isländska krisen ”den största som något land någonsin råkat ut för”).

Man kan fråga sig varför jag reagerade så hårt på det jag hörde i morse. Ja, det enkla svaret är att för en gång skull råkade jag ha en handfast, och aktuell, kunskap att referera till. Dels har jag nyligen gjort en granskning av den isländska ekonomin, och skrivit en rapport (läs här). Dels har jag rest runt på Island under ett par veckor i höstas för att på plats få en känsla för hur det ser ut i verkligheten. Båda dessa erfarenheter ger en diametralt motsatt bild till den Jenny Sanner Roosqvist förmedlade i sitt reportage. Det är basen för att jag tycker det är rätt att kalla det ohederlig journalistik.