För några år sedan reste jag runt i USA, härs och tvärs över landet, nästan 2000 mil, och blev, minst sagt, överraskad av digniteten på det amerikanska samhällets problem – allt från dålig infrastruktur till en fattigdom och misär som man inte trodde fanns i ett västland. Jag satte mig ner för att läsa och försöka begripa, och av resandet och läsandet blev det Dagbok från USA – anteckningar om en samhällsmodell i fritt fall som kom ut 2012.
(Kan laddas ner här.)

Nedanstående text från boken (sid 202-206) är en sammanfattning av de politiska utmaningar USA:s politiker står inför så som jag uppfattade det 2012. När jag nu läser texten igen slår det mig den nya Trump-adminstrationen står inför exakt samma utmaningar. Inget har egentligen hänt på dessa fyra år. Den politiska låsningen i Washington har varit total. Det i sig är tänkvärt. Kanske kan en oortodox Donald Trump, i kombination med en chockad, och därmed mer open minded, kongress åstadkomma det som Obama-administrationen i stort sett misslyckades med, att påbörja reparationen av det amerikanska samhället.

Vissa av de utmaningar jag beskriver delar USA med världen i övrigt. Många av dagens stora och svåra samhällsproblem känner inte några nationsgränser. Miljö- och klimathotet är det mest tydliga exemplet. Ändå tror jag att USA står inför större utmaningar än de flesta, för att inte säga alla, andra västländer. Skälet är att USA under de senaste decennierna har gått längre än andra västländer i sin tro på det privata intressets överlägsenhet, det jag har kallat ”Small government”-strategin, och i sin misstro mot det gemensamma. Om man då tvingas av verkligheten att ta ett steg tillbaka, och så kommer det av allt att döma att bli, blir det steget, bildligt talat, längre för USA än för andra västländer. På fyra områden är det särskilt tydligt.

Det första är den politiska utmaningen. USA står inför vissa problem som inte kan vänta, de måste tas tag i omgående. En långsiktigt hållbar plan för att minska statsskulden och för att modernisera infrastrukturen är de två tydligaste exemplen. Finanssektorn, som alltmera tydligt lever ett eget liv frikopplad från real sektor, är en annan politisk utmaning. Som jag har visat är det mycket som talar för att finanssektorn i allmänhet, och TBTF-bankerna i synnerhet [=Too-Big-To-Fail, de allra största, systemkritiska bankerna], på nytt är inne i en spekulationsvåg som mycket väl kan utvecklas till en bubbla som spricker. En av politikens mest väsentliga uppgifter, och det gäller inte bara för USA, är att skapa ekonomisk stabilitet och balans i samhället. TBTF-problemet, och det höga risktagandet i finansföretagen, är på den punkten en mycket stor utmaning för de amerikanska politikerna.

Man kan tycka att detta är utmaningar nog. Ändå blir den verkligt tunga utmaningen för de amerikanska politikerna de närmaste åren att reformera den libertarianska politiken, det ekonomisk-politiska paradigm som Ronald Reagan sjösatte, som Alan Greenspan mer än kanske någon annan beslutsfattare förkroppsligade och som jag har kallat den postmoderna klassiska ekonomin. Att det är en svår utmaning hänger samman med att libertarianismen så väl stämmer med de amerikanska frihetsidealen. Det kommer inte att bli lätt för USA att hitta en ny balans mellan frihet och rättvisa, och mellan privat och offentligt. Ändå kommer det att bli nödvändigt.

Det andra är den psykologiska utmaningen. På det ekonomiska området handlar det om att inse att USA:s tillväxt numera inte är särskilt mycket bättre än andra OECD-länders tillväxt, och att dynamiken i ekonomin är hög men inte nödvändigtvis högst. Att det ser ut så, vilket jag har visat, är ganska säkert en psykologisk utmaning av viss dignitet. Amerikanen har sedan slutet av 1800-talet vant sig vid att förutsätta att USA:s ekonomi skall utvecklas bättre än ekonomin i andra länder.

På ett mera allmänt plan handlar det om att klara av att det kanske inte finns någon ”American Exceptionalism”, det som många amerikaner, inte minst politiker, tror och tycker att det gör. Amerikanen kan känna sig utvald, primus inter pares i västvärlden, i en klass för sig jämfört med andra, inte minst européer. Sarah Palin, vicepresidentkandidat åt John McCain, gav 2010 ut en bok med ett avsnitt med den märgfulla titeln ”America, the Exceptional”. Och Mitt Romney, republikanernas presidentkandidat 2012, har skrivit en bok med titeln ”No Apology: The Case for American Greatness”. De är inte ensamma, ”American Exceptionalism” har funnits med som en ingrediens i amerikansk kultur under århundraden. Idag är sprickorna i den fasaden stora. Allt pekar på att ”American Exceptionalism” inte längre finns – om den någonsin funnits på något annat plan än det mentala. (Det skall sägas att det också finns en annan definition på ”American Exceptionalism”, den som liberaler brukar använda, att USA är bäst eftersom den amerikanska samhällsmodellen är bäst, att den begränsade staten, ”Small government”, är en överlägsen samhällsmodell jämfört med till exempel den europeiska välfärdsstaten. Men också med den tolkningen är det för mig uppenbart att ”American Exceptionalism” inte längre finns.)

Det tredje är den ideologiska utmaningen. Begreppet ideologi har under 1900-talet misskrediterats av politiska rörelser som gått överstyr – kommunismen, nationalismen och fascismen. Vaclav Havel , som på nära håll såg vad kommunism innebar i verkligheten och bevittnade dess sammanbrott, skriver att ”… ideologiernas och doktrinernas värld håller på att gå i graven.” Jag tror inte att han har rätt på den punkten. Vi i västvärlden lever varje dag med politiska ideologier. Libertarianism, liberalism och socialism/socialdemokrati styr politiken i västvärlden. Utmaningen ligger i att dessa ideologier inte längre räcker till, inte någon av dem, varken de med frihet eller rättvisa/jämlikhet som kodord. De bygger alla på förutsättningen att naturen är en outsinlig gåva till mänskligheten (”Land is considered the inexhaustable gift of nature”), att det inte finns några gränser för hur mycket resurser som kan tas ut eller hur mycket avfall som naturen klarar av att ta hand om. Det är värt att notera att det är först under senare decennier som företag och hushåll har börjat få betala för sina utsläpp. Ändå finns inga övertygande signaler om att världen gör tillräckligt för att få kontroll över miljö-, resurs- och klimatfrågan (Hade jag skrivit det här idag, inte 2011, hade jag säkert här gjort en notering om det nya klimatavtalet/kh). Vad det gäller att åstadkomma, och det är ett politiskt tankebygge väl värt att kallas ideologi, är en modell för politiken som accepterar och skapar bästa möjliga förutsättningar för både kapitalism och ekonomisk tillväxt med målet att producera de privata och kollektiva varor vi behöver för omställningen till ett mer uthålligt samhälle och ”Big government” som krävs för att leda och investera i den omställningen. Eller slagordsmässigt uttryckt: Det behövs mer tillväxt, inte mindre. Det behövs mer politisk styrning, inte mindre.

Det behöver inte sägas att det här är en global utmaning. Men steget att ta för USA är som sagt längre än för många andra länder. ”Small government”-strategin ligger längre bort från den nya ideologi som man åtminstone kan ana konturerna av.

Det fjärde är utmaningen mot de amerikanska frihetsvärderingarna. Över hela linjen är framtiden en enda stor provokation mot den del av frihetsvärderingarna som gör att väldigt många amerikaner tror att det bästa samhället får man genom att konsekvent sätta individen framför kollektivet, marknaden framför det offentliga, det privata framför det gemensamma. Att alltså mera konkret tycka att ”Small government” alltid är överlägset ”Big government”, att vi får ett bättre samhälle ju lägre skatter vi betalar etc.

Kommer USA att klara dessa utmaningar? Självklart. Civilisationer går under, inte nationer. Och definitivt inte nationen USA. Historiskt kan USA visa upp flera radikala politiska omställningar, omställningar från situationer som verkat låsta och tröstlöst svåra – ungefär som idag – men som snabbt, på några år, vänts till något politiskt helt nytt med framtidstro, högre tillväxt och progressiv politik i kölvattnet. Perioden i slutet av 1800-talet då ”The People’s Party”, Tea Party-rörelsens förelöpare, blev en stark politisk kraft vändes på mindre än tio år till vad som har kallats ”The Progressive Era”, årtiondena fram till 1920. Och Franklin D. Roosevelts ”New Deal” befinner sig idémässigt, och i praktisk politik, mycket långt från det som var före, den klassiska ekonomin och den politiska noli-me-tangere-attityd som dominerade 1920-talets USA (som däremot visar stora likheter med den politik som gällt i USA efter 1980).

Att de amerikanska marknaderna är flexiblare och mer anpassningsbara än någon annan stans i västvärlden är också en tillgång. Det är även den amerikanska kapitalismens dynamik och entreprenörsanda och de stora universiteten och det utvecklade civilsamhället. Liksom att USA i mycket mindre utsträckning än Europa är låst vid politiska ideologier efter vänster/höger-skalan. Att slippa traditionell ideologi i den meningen är en fördel. Mot det kan invändas att frihetsvärderingarna kan stå i vägen för ett nödvändigt politiskt nytänkande med minst samma kraft som en ingrodd politisk ideologi. Vi får vänta och se vad som händer. Under alla omständigheter kommer en förändring att ta tid. Många decennier.