Man kan säga att det finns fem typer av politik.

(1) Yttre hot tvingar fram gemensamma motåtgärder. Det ligger i sakens natur att yttre hot mot ett samhälle tvingar fram motåtgärder där alla måste medverka på ett eller annat sätt. Försvarspolitik i denna mening har funnits så länge människan har slutit sig samman i stammar, klaner, folk, nationer etc.

(2) Det måste finnas regler som gäller för alla medborgare – och det måste finnas sanktioner för dem som inte följer reglerna. Att ett samhälle inte fungerar utan att det finns ett regelsystem för de inbördes relationerna mellan aktörerna är självklart. Historiskt går den viktigaste skiljelinjen mellan straffrätt och civilrätt. Straffrätten handlar, kort sagt, om vilka brott som finns och om påföljderna. Civilrätten reglerar medborgarnas personliga och ekonomiska förhållanden. Dit räknas allt från reglerna för äktenskap till köp och försäljning av fast och lös egendom. Äganderätten är med andra ord en del av civilrätten.
   
Låt oss granska äganderätten för att bättre förstå vilken betydelse regelsystemen har för den ekonomiska utvecklingen.

Varför är en tydlig äganderätt viktig? 

En fysisk tillgång där äganderätten är otydlig blir mindre värd av många skäl. Det kan exempelvis bli kostsamt att freda tillgången från andra som gör anspråk på den. Den svenska agrarhistorien berättar för oss om hur ett av argumenten för att byarnas allmänningar skulle delas upp i privata lotter var att diverse löskefolk höll på att etablera sig på markerna eller ta hand om en del av dess avkastning.  Det är till och med tänkbart att enda sättet att freda tillgången är att fysiskt aldrig lämna den. Det var den historiska innebörden av att äga. Människan manifesterade sitt ägande genom att, bokstavligen och bildlikt, besitta den, hon såg helt enkelt till att befinna på sin egendom. 
   
Det går för övrigt en ganska tydlig skiljelinje mellan å ena sidan den värld där enda möjligheten att kunna disponera en tillgång var att bokstavligt besitta den och med fysisk makt och sedvanerätt se till att inga inkräktare tog över eller tog för sig av vad jorden kunde avkasta och å andra sidan den modernare värld, låt oss säga från romartiden och framåt, där en politisk konstruktion, en stat, genom lag bestämde vad äganderätten innebar och hade kraft att ingripa mot den som inte följde lagen. Med det perspektivet har Jeremy Bentham fel när han omkring år 1800 skriver: ”Före lagarna fanns det ingen egendom; ta bort lagarna och all egendom upphör.”  Det fanns ”ägda” tillgångar också före staten och lagarna som vi berörde i korthet. Det hade varit mera rätt om han skrivit: ta bort lagarna och all egendom blir mindre värd.
   
Ett otydligt ägande får nämligen en mängd kostsamma och på annat sätt oönskade följder. Det blir exempelvis svårare att sälja tillgången, det kan till och med bli omöjligt. Detsamma gäller för övriga former av avyttring inklusive att låta tillgången övergå till nästa generation genom arv. Tillgången går kanske inte att belåna eftersom kreditgivaren sätter ett frågetecken för vad tillgången är värd som säkerhet – och om den går att belåna blir räntan hög eftersom den riskpremie kreditgivaren måste lägga på blir hög. Det går lätt att hitta andra kostsamma konsekvenser.
   
För finansiella tillgångar blir följderna av ett otydligt ägande än mera hindrande. I själva verket fungerar inte de finansiella marknaderna, ja inte några tillgångsmarknader, till rimliga transaktionskostnader om inte de rättigheter som kan förknippas med tillgångarna är baserade på ett formellt regelsystem som alla måste acceptera. Det tycks vid närmare granskning som om en tillgång inte kan existera i ett modernt samhälle, och framförallt inte som ekonomisk storhet, utan att vi alla är överens om vad vi menar med ägande. Ägandets innebörd är med andra ord något som vi bestämmer tillsammans och har vi i ett samhälle inte en samsyn på den punkten blir tillgången mer eller mindre ekonomiskt ”död”.
   

Den insikten gör för övrigt Hernando de Soto till grundbulten i sin med rätta uppmärksammande tes om att tredje världens ekonomiska tillgångar till stor del är ”döda”. De är ”döda” eftersom de inte, som i västekonomierna, skyddas av ett integrerat rättssystem, ett system som gäller för alla (i varje fall inom en viss nation) och som därmed möjliggör större marknader, tillgång till kredit, högre produktivitet bland annat genom att större marknader leder till ökad skalekonomi och, viktigast av allt, transaktioner till låga kostnader med de tillgångar som finns. Och tillgångar finns i tredje världens länder menar de Soto (i själva verket visar han att tillgångarna mätt i dollar är enorma, 1997 uppskattade till $ 9,3 trillioner).  Det är tillgångar som bara väntar på att släppas lösa till sin fulla potential. Som det nu är ligger de mer eller mindre impotenta, bundna till lokala miljöer, i favelas och liknande förstäder, där platsbundna regelsystem gör att de fungerar, och ofta fungerar ekonomiskt väl inom lokalsamhället bland annat eftersom marknaderna är höggradigt avreglerade. Samtidigt fungerar de mindre effektivt, eller inte alls, gentemot ”omvärlden”. Det är, menar de Soto, det stora handikapp som tredje världen har visavi de västerländska ekonomierna där tillgångarnas ekonomiska potential kan blomma ut eftersom äganderätten är tydlig och lagfäst i en genuint demokratisk beslutsprocess.
   
För att sammanfatta. I ett ekonomiskt perspektiv finns ingen väsentligare politisk uppgift än att se till att den enskilda äganderätten är tydlig och väl förankrad. Det näst viktigaste för att marknaden skall kunna fungera smidigt är att övriga basala regelsystem också är tydliga och väl förankrade. Det kan gälla sådant som marknadsrätt, immaterialrätt, avtalsrätt etc. Det tankeväckande är att äganderätten och dessa andra regelsystem tar vi för givna, de antas bara finnas. Det beror på att i västvärlden är dessa lagar på plats sedan 150-200 år. Och de fungerar på det hela taget problemfritt. Det finns samtidigt en risk att vi glömmer bort deras betydelse för tillväxt och välfärd. Det gäller i synnerhet eftersom marknadsekonomin har stora brister och leder till orättvisor som gör oss benägna att leta efter bättre världar.
  
Alfred Marshall skriver om just denna risk att förföras av en vision av en ännu bättre värld: ”Den omsorgsfulla ekonomiska forskningens uppgift är att grunda äganderätten inte på någon abstrakt princip, utan på iakttagelsen, att i det förflutna har äganderätten varit oupplösligt förenad med stabilt framåtskridande; och att det därför är en uppgift för ansvarsmedvetna människor att vara försiktiga och varsamma när det gäller att avskaffa eller förändra till och med sådana rättigheter som kan förefalla oförenliga med vad som skulle kunna vara ideala förehållanden i samhällslivet.”  Formuleringen, skriven i början av 1900-talet, har säkert sin udd riktad mot den då offensiva socialismen och kommunismen.

Tre ytterligare typer av politik

(3) Det kan finnas skäl att med gemensamma åtgärder påskynda en utveckling som flertalet av medborgarna tycker är önskvärd. Politikernas ansträngningar under mer än 100 år att på olika sätt öka produktiviteten i jordbruket genom skiftesrörelsen är det kanske mest tydliga exemplet på det ekonomiska området. Det tankeväckande är att skiftesrörelsen också i grunden handlade om äganderätten.
  
Skiftesrörelsen fick två viktiga ekonomiska konsekvenser. Den första var att spannmålsproduktionen ökade. Det är inte svårt att förstå att större skiften och bättre arrondering på gårdarna var väsentligt för att höja jordbrukets produktionsförmåga i termer av ökad avkastning. Detta i synnerhet som det steg för steg, särskilt under 1800-talet, introducerades moderna redskap i jordbruket mer anpassade till stora skiften än till små tegar. Till det kom att nyodlingen på många håll intensifierades med skiftet.
   
Den andra var just en förbättrad äganderätt. I samband med skiften gjordes ofta rågångsförrättningar vilket fick till följd att fastighetens gränser gentemot omkringliggande gårdar och byar blev legalt stadfästa. En därigenom tydligare äganderätt var ganska säkert den viktigaste ekonomiska konsekvensen av skiftena, viktigare än större gärden och förbättrad arrondering. Att jord blev en tillgång i ekonomisk mening var det som kom att bädda för den ökade produktivitet som började bli synlig i det svenska jordbruket efter 1830. Jord kom att ägas av någon som hade full rätt inte bara till dess avkastning utan också att ”överföra” denna rätt till någon annan. Det fick bland annat till följd att den produktionsordning som det gamla bysamhället stod för steg för steg slogs sönder med säkerligen stora produktivitetsvinster som följd.
   
Effektivitetsmålet var det som det talades högt om både bland den tidens idédebattörer och politiker. När Jacob Faggot lanserade storskiftesidén i mitten av 1700-talet var det ”…genom förbättrad jordkultur och förbättrade brukningsmetoder, realiserbara efter en rationell och enhetlig arrondering av jorden” som ökad spannmålsproduktion i landet skulle uppnås.
   
Att det inte talades särskilt mycket om att bysamhället kanske inte var ett särskilt rationellt produktionssystem eftersom beslutsordningen var tungrodd, stora arealer av marken låg som allmänningar och rågångarna mellan byarna och gårdarna många gånger var otydliga och tvistiga, ja det är av flera anledningar fullt begripligt. Dels därför att denna ordning var så djupt rotad i människors medvetande att den bara därför inte ifrågasattes. Dels därför att man ännu inte, i varje fall inte före mitten av 1700-talet, hade klart för sig att det faktiskt var ett mindre effektivt produktionssätt. 
  
Vad finns det idag för politik som skulle kunna hänföras till denna tredje kategori? Ja, tillväxtpolitiken är ett exempel. Att genom exempelvis statligt finansierad FoU på det naturvetenskapliga, tekniska och medicinska området lägga grunden för en teknologibaserad ekonomisk tillväxt är naturligtvis inte något annat än att försöka påskynda en önskvärd utveckling av ökad förädlingsvärdetillväxt.

(4) Det kan uppträda missförhållanden och orättvisor i samhället som vi gemensamt beslutar oss för att försöka rätta till eller lindra. Fördelningspolitik, om detta moderna begrepp får användas i sammanhanget, har det sannolikt funnits så länge människan har funnits. Vi påminner oss att fördelningspolitik fanns i landet Bröd & Skådespel. Och det talas i bland annat Femte Mosebok, troligen skriven på 400-talet före Kristus, om tiondet som du har ”…givit åt leviten, främlingen, den faderslöse och änkan och de ätit därav inom dina portar och blivit mätta.”   Tiondet var naturligtvis inte något annat än en skatt. Resurserna användes bland annat för att värna om fattiga och sjuka utan andra möjligheter att överleva, kort sagt fördelningspolitik. Med ett modernt språkbruk kan också miljöpolitiken och regionalpolitiken hänföras till den här kategorin.

(5) Vissa varor och tjänster kommer inte att produceras i tillräcklig omfattning om det inte beslutas och betalas gemensamt. Det gäller den centrala administrationen, departement och myndigheter, samt rättsväsendet inklusive polis och andra sanktionsvårdande resurser. Liksom satsningar på infrastruktur av olika slag – gator och vägar, vattenleder, järnvägar etc. Till det kommer, tankeväckande nog, att en majoritet av medborgarna inte så sällan anser att vissa varor och tjänster bör produceras gemensamt alldeles oavsett om dessa varor och tjänster kan komma fram till marknaden på privat initiativ eller inte.

Den ursprungliga texten med referenser finns i Det nya företagets samhälle, kapitel 2, s 43 ff