Den här grafen (Källa: dshort.com) visar hur det amerikanska hushållets medianinkomst utvecklats för familjens huvudinkomsttagare fördelad på åldersgrupper. Den mäter reala värden (i 2011 års dollar). Med andra ord kan man se att ett hushåll med en familjeförsörjare i årsgruppen 45-54 år (starkt blå kurva) har en årsinkomst 2011 på ca $65 000 – och, mycket intressantare, att realinkomsten ligger på samma nivå som 1980. Det har med andra ord för den gruppen inte skett ett dugg med inkomsten på tre decennier. Det man också kan se är att utvecklingen varit extra ogynnsam de senaste 10 åren, sedan sent 1990-tal sjunker inkomsten för varje år som går. Vi ser också att mönstret är detsamma för alla åldersgrupper med undantag för den yngsta respektive äldsta. De yngsta (ljusblå) har en låg realinkomst ($30 000+) Å andra sidan har den grovt sett stått stilla under de senaste 45 åren. De äldsta (”65 Years and Over”, gul) har en stigande realinkomst under hela perioden.

Grafen berättar, kort sagt, att det amerikanska medianhushållet har haft en svag, nästan obefintlig real inkomstutveckling under senare decennier. (Med medianhushåll menas det hushåll som hamnar exakt ”i mitten” om man skulle rangordna samtliga hushåll efter inkomst från högst till lägst. Medianinkomsten är alltid lägre än genomsnittsinkomsten helt enkelt eftersom inkomsterna är ojämnt fördelade med en ”bias” åt höginkomsthållet.) Att det ser ut på det sättet, att den amerikanska medelklassen har stagnerande realinkomster, och har haft det sedan 1970-talet är tankeväckande på många sätt. Det bryter ett mönster. Enligt Benjamin M. Friedman, nationalekonomiprofessor vid Harvard, är det första gången på 150 år som medelklassamerikanen under en så lång period, över tre decennier, har fått se sin standard sjunka, eller i varje fall inte stiga som den regelmässigt gjort tidigare i USA:s moderna historia. Apropå det nya i situationen skriver han så här sammanfattningsvis i sin bok Den ekonomiska tillväxtens moraliska konsekvenser:

Det är inte sant att den tillväxt amerikanerna fick del av under efterkrigstidens första decennier, 1950-70, bara var en villfarelse [som några har hävdat], men som vi blev vana vid. Levnadsstandardens ökningstakt under dessa år var inte mycket högre än vad den i genomsnitt varit under de föregående hundrafemtio åren. Det är i stället vår egen tid, från 1970-talets början och framåt, som är exceptionell. En stigande levnadsstandard för den stora majoriteten medborgare har faktiskt varit normen i Förenta staterna, och det är vi som idag inte lyckas nå upp till den.

Kan man förklara varför det ser ut på det här sättet? Ja, det kan man. Det beror väsentligen på tre samverkande faktorer – globaliseringen, den tekniska utvecklingen och politiken. Globaliseringen ger ofrånkomligen en nedåtpress på lönenivåerna i västländerna helt enkelt eftersom samma kompetens numera kan köpas till lägre pris i till exempel Kina eller Indien eller Brasilien, och det gäller i synnerhet för de mindre kvalificerade jobben. Det nya under de senaste 10-15 åren är att den utvecklingen också spritt sig till ”medelklassjobben”. Det kan mycket väl vara en del av förklaringen till varför kurvorna över de amerikanska hushållens realinkomster lutar nedåt sedan sent 1990-tal. Den nya teknologin fungerar i praktiken på samma sätt. Den slår ut jobb, i första steget de enkla jobben, i ökad grad, inte minst via digitaliseringen, de alltmer kvalificerade jobben. Man behöver bara tänka på vad som händer med papperstidningens journalister och andra tidningsanställda, de mister sina jobb i ökad takt, och kanske i högre takt än nya jobb  för ungefär samma kompetens skapas. Under alla omständigheter blir det en nedåtpress på lönerna. Dessa båda krafter verkar ungefär lika på alla västländer.

Med politiken är det annorlunda, där skiljer sig västländerna åt. Och USA utmärker sig för att vara snål med de sociala skyddsnäten och annan välfärdspolitik. Dessutom kostar den amerikanska sjukvården ungefär 50% mer än i andra västländer. Och barnens högre utbildning måste till stor del betalas ur familjens egen ficka.  Dessa både kostnadsposter har stigit mycket kraftigt under 2000-talet. Sammantaget sätter det hård press på medelklasshushållen också från utgiftssidan.

Så det är inget att undra på att stigande levnadskostnader i kombination med en svag, för att inte säga obefintlig, inkomstutveckling för medelklassen börjar få politiska konsekvenser. Båda presidentkandidaterna, både Barack Obama och Mitt Romney, talar sig varma för att medelklassens folk måste få det bättre. Det är samtidigt ett tal utan realistiska förutsättningar att på kort sikt, säg inom en mandatperiod, göra någon skillnad. För vad det i grunden handlar om är att inkomsten i det amerikanska samhället idag är så snett fördelad (vid jämförelse med hur det ser ut i det genomsnittliga OECD-landet), att det kommer att ta decennier att rätta till.  Till det kommer det nästan ingen pratar om, att det i grunden inte ligger i linje med amerikanskt frihetstänkande att med politik underlätta för medborgarna. Det kan möjligen tolereras för de svagaste grupperna i samhället (ca 15%, 46 miljoner, av amerikanerna får idag socialbidrag i form av ”foodstamps”). Men att det behövs en stödjande politik också för medelklassens folk, ja det är knappast i linje med amerikanens värderingar, och det måste i sin tur politiken rätta sig efter sig.

Med andra ord, problemen hopar sig för en amerikanska samhällsmodellen.

Literature:

Friedman, B. M., 2007, Den ekonomiska tillväxtens moraliska konsekvenser, SNS Förlag, Stockholm;