Den här grafen (klicka för större bild) visar kapacitetsutnyttjandet i den amerikanska industrin under nästan en femtioårsperiod, från 1965 fram till och med 2010. Tittar man på figuren, och ser bortom de cykliska svängningarna, blir det mest slående att trenden är sjunkande. Under den aktuella perioden har kapacitetsutnyttjande sjunkit med storleksordningen 10 procentenheter – från nivån 85% till nivån 75%. Det är uppseendeväckande. Både att nivån ligger så lågt, (den svenska industrins kapacitetsutnyttjande har till exempel under 2000-talet legat kring 85-90%). Och att trenden ser ut som den gör (i Sverige har kapacitetsutnyttjandet i industrin snarare haft en stigande tendens, i vart fall efter 1980).

Frågan är vad det trendmässigt sjunkande kapacitetsutnyttjandet i amerikansk industri beror på. Det måste finnas en strukturell förklaring, och den måste ha något att göra med att det har investerats för mycket, uppenbarligen mer än vad som motsvarar efterfrågan. Jag kan tänka mig ett antal förklaringar till varför det har blivit så:

För höga vinster, företagen har helt enkelt haft för gott om pengar. Det är ingen hemlighet att företagen, och det gäller inte bara för amerikanska företag, under senare decennier har haft en avkastning som är högre än vad marknaden egentligen skulle kräva givet priset för kapitalet (den riskfria realräntan), inflationsförväntningarna och risken. Särskilt inflationen har ju sjunkit dramatiskt från 1970-talet och framåt och någon nedjustering i industrins avkastning till följd av lägre inflationsförväntningar har vi knappast sett. För övrigt bekräftas bilden av för höga vinster i marknadssektorn av att den så kallade kapitalandelen, den andel av BNP som går till kapitalägarna, trendmässigt har sjunkit från 1970-talets början. Alltså under samma period som kapacitetsutnyttjandet har sjunkit.

Bad management, eller om man vill uttrycka sig mer vårdat, brister i ägarstyrningen. Och det gäller inte minst i USA. Michael Jensen, en av finansekonomins mest välrenommerade och intressanta ekonomer (och amerikan), har gjort vissa beräkningar vad gäller kvalitén på de amerikanska storföretagens investeringar under 1980-talet. De antyder gigantiska felbedömningar från ledningarnas sida. De resultat som redovisas är uppseendeväckande. Skräckexemplet är General Motors (GM). Jensen beräknar att företaget under 1980-talet gjort en felbedömning i storleksordningen $100 miljarder (som grovt sett motsvarade 1,5% av USAs BNP under 1980-talet!). Hade GM i stället placerat de resurser som satsades på investeringar i den industriella verksamheten på ”bank” skulle med andra ord aktieägarna ha varit $100 miljarder rikare. Clayton Christensen, en annan välkänd amerikansk professor, har visat att amerikanska AT&T genom tre misslyckade strukturaffärer under 1990-talet ”brände” cirka 350 miljarder kronor ($50 miljarder) och, som han tillägger, ”…destroyed even more in shareholder value”.

För lätt att få krediter. De flesta företag kan inte helt självfinansiera sina investeringar utan tar hjälp av bankerna eller kapitalmarknaden för att fullt upp finansiera sig. Det är inte uteslutet att det under den här perioden, och särkskilt efter det att kredit- och kapitalmarknaderna blev friare under 1970- och 80-talen, har varit så lätt för företagen att externt finansiera sina investeringsprojekt att bankerna i allt för hög grad släppt igenom investeringar som företagsekonomiskt inte borde ha släppts igenom. Under vissa perioder, under senare delen av 1990-talet när IT-yran var som värst, och efter 2003 fram till 2008, har det i USA rått rena go-go-stämningen på de finansiella marknaderna. Det kan ha bidragit till felinvesteringar som i sin tur, allt annat lika, bidragit till sjunkande kapacitetsutntyttjande.

Ett mer svårkontrollerat produktionssystem. En ytterligare förklaring i ett utbudsperspektiv kan vara att storföretagssystemet, detta att industriproduktionen domineras av vertikalt integrerade storföretag, under den här perioden ersatts med ett helt annorlunda, nätverksbaserat – och svårstyrt – produktionssystem (läs mera om det i min bok Det exploderande storföretaget). Det gamla vertikalt integrerade storföretaget (typ hur den amerikanska bilindustrin var organiserad under 1950-talet) hade antagligen lättare att ha kontroll på sina investeringar, att undvika omotiverade kapacitetshöjande investeringar, än vad som de facto gäller för ett nätverk av samarbetspartners.

Det kan också handla om strukturförändringar i efterfrågan. Man kan spekulera i att förändringarna i kundernas efterfrågan har gått så snabbt att de amerikanska industriföretagen inte hängt med i svängarna. Det borde i så fall särskilt gälla investeringstunga branscher där ledtiderna är långa mellan investeringsbeslut och färdig produktionsapparat. Bilindustrin skulle kunna vara en sådan bransch. Nu vet jag inte hur amerikanska bilindustrins kapacitetsutnyttjande utvecklats under perioden efter 1965 men om nedåttrenden ser likadan ut som för hela industrin, ja då skulle det här kunna vara en bidragande förklaring.

Och det kan naturligtvis finnas andra förklaringar. Hur som helst är bilden av ett trendmässigt sjunkande kapacitetsutnyttjade i amerikansk industri oroande. Bilden berättar om ett land där allokeringen av resurserna i industrisektorn, den viktigaste sektorn för ekonomin, inte sker på ett effektivt sätt. Det måste vara särskilt störande eftersom andra västländer inte lika tydligt visar samma tendens. I Sverige har industrins faktiska kapacitetsutnyttjande (rensat från det cykliska) enligt SCB under perioden 1980-2010 haft en svag uppåttendens, från nivån 80-85% till 85-90%.