Jag skall i ett antal artiklar granska Ryssland, och vad som just nu sker där politiskt och ekonomiskt. Det görs i fyra delar. Först ett avsnitt om den ryska historien. Att historien är betydelsefull för den som vill förstå vad som sker i ett land är trivialt. Mitt intryck är att den är extra viktig för den som vill förstå Ryssland, och det som sker, och har skett, i rysk politik efter Sovjets fall.

De tre första avsnitten är i det stora hela faktabaserade i meningen att det jag skriver är grundat i vad jag läst i litteraturen. Det fjärde avsnittet – Vad kommer att hända framåt med Ryssland? – är däremot personligt och spekulativt.

Putins Ryssland i grafer & tabeller

Inledning

Det historiska bagaget (1) (om traditionen med auktoritärt styre och om religionens stora betydelse)

Det historiska bagaget (2) (om privat äganderätt)

Det historiska bagaget (3) (om den lågt utvecklade känslan för demokrati, rättsstat och liberala friheter och om pendlandet i synen på Europa)

Det historiska bagaget (4) (om Sovjetstyrets påverkan på dagens Ryssland och om landets särpräglade naturliga förutsättningar)

Vad skiljer Rysslands styre från en västlig demokrati?

Putins utmaningar: (1) En katastrofal befolkningsutveckling

Putins utmaningar: (2) En sårbar ekonomi med dåliga framtidsutsikter

Putins utmaningar: (3) En stor och mäktig byråkrati

Putins utmaningar: (4) En mycket utbredd korruption

Putins utmaningar: (5) Stora sociala problem och brister i infrastrukturen

Putins utmaningar: (6) Dagsläget för Ryssland

Vad kommer att hända med Ryssland?

Ryssland väljer en Sonderweg

Det finns ett antal skäl till varför Ryssland möjligen försöker, och har förutsättningar att lyckas, mejsla ut en egen väg skild från västerländsk demokrati, och som i avgörande grad också skiljer sig från dagens regim.

Det första är att Rysslands historia berättar, som vi sett, att det då och då funnits starka krafter som velat gå en Sonderweg, bort från strävan att bli en likvärdig medlem av den europeiska kulturen mot något eget, något slaviskt och ortodoxt som inte är demokrati i vår mening.

Det andra är att dessa strävanden finns just nu i Ryssland. Dels till följd av att Putin-regimen politiskt kommit i konflikt med Väst, och att Putin själv av allt att döma låst sig i en starkt västkritisk uppfattning, som tvingar fram en diskussion om alternativa politiska vägval. Dels genom att det finns vissa intellektuella, ofta med stark konservativ framtoning, som vill att Ryssland väljer bort det ”dekandenta” Europa. Alexander Dugin är den mest kände förespråkaren. Han vill ha ett Eurasia med Ryssland som ledare (som emellertid inte betyder mer än, förutom Ryssland, Kazakstan och Turkiet).

Det tredje skälet, och det är det starkaste, är att det finns framgångsrika autokratiska regimer. Ett exempel är Kina som lyckats på den globala marknaden under ett auktoritärt politiskt styre. Det är dessutom ett grannland. Ett annat exempel är Singapore, en slags autokratins Rolls Royce, som under årtionden i praktiken styrts av en person, Lee Kuan Yew, och hans familj. Och Chile, Sydamerikas idag starkaste ekonomi och nu en demokrati, utvecklades till ekonomisk framgång under ett autokratiskt styre, Pinochet-regimen, som Väst avskydde i nästan lika hög grad som vi idag avskyr Putin-regimen.

Utgångspunkten för en egen samhällsmodell med realistiska förutsättningar att lyckas måste vara ekonomin, att landet med den modellen har förutsättningar att bygga en ekonomi som kan konkurrera på världsmarknaden med sina produkter. Med andra ord, att bryta det institutionella ineffektiva jämviktsläge som Gelman pratar om. Det är detsamma som att, lite förenklat, fråga sig – kan ett autokratiskt Ryssland bli världens mest framgångsrika leverantör av naturresurser, och förädlade naturresurser? Det finns i inget annat alternativ. Ett autokratiskt, västavskärmat Ryssland, som i praktiken kommer att vara starkt präglat av den konservativa ortodoxa kyrkan, kan inte bli ett framtidsland för högteknologi och dynamiskt entreprenörskap som säljer sina produkter på världens mest krävande marknader. Den vägen är ganska säkert stängd för varje autokratiskt styre.

Forskningen verkar entydig på den punkten, högkreativa människor vill ha öppna, multikulturella och toleranta miljöer. Ekonomen Richard Florida analyserar städer och regioner efter sin så kallade ”tre t”-skala, i vilken utsträckning städerna/regionerna har ”technology, talent and tolerance”. Det är dessa tre storheter menar han som i framtiden drar till sig den kreativa klassen, och därmed skapar grunden för högteknologisk ekonomisk tillväxt. Rysslands städer och regioner under ett autokratiskt styre skulle inte komma högt efter den rankingen. Även om de stora statliga satsningarna på högteknologi skulle komma att lyckas, är det troligt att Ryssland skulle komma att fallera på de två andra punkterna. De exceptionella talangerna, de som skulle kunna skapa ett ryskt Apple eller Microsoft skulle söka sig till friare länder, och den nödvändiga toleransen skulle saknas.

Hur skulle ett reviderat autokratiskt styre i Ryssland kunna se ut?
Hur skulle ett reviderat autokratiskt styre i Ryssland kunna se ut? Ja, jag tycker att man ganska väl kan se konturerna av ett sådant system. Det måste framförallt bli ett mer rättssäkert Ryssland (som är skälet till att jag kallar alternativet ”Rättssäker autokrati”). Skälet är att utan rättssäkerhet fungerar inte marknadsekonomin optimalt, och därmed kan inte grundkriteriet, en globalt konkurrenskraftig ekonomi, uppfyllas.

Mera precist skulle jag – om jag vore Putin – använda hela min politiska prestige och makt för att stegvis göra följande:

Jag skulle i första steget, det absolut mest avgörande, se till att åklagarväsendet och domstolarna fungerade oväldigt. Det förefaller inte som en omöjlig uppgift. Svenska UD skriver i sin senaste rapport (2011) om rättsläget i Ryssland så här:

”Ryssland är ännu inte en fullt ut fungerande rättsstat… Problemet ligger inte främst i själva lagstiftningen, utan i den bristande efterlevnads av utredningsorgan, åklagare och domstolar, som fortsätter att präglas av ett tungt sovjetiskt arv.

Strukturella svagheter karaktäriserar det ryska domstolsväsendet. De senaste åren har stora satsningar gjorts på domstolarna ifråga om lokaler och teknik, i synnerhet i storstäderna. Domarna förblir dock en förhållandevis lågavlönad yrkeskategori med hög arbetsbelastning. Detta gör domarna till en utsatt grupp för otillbörlig yttre påverkan. Instruktioner till domare om hur de ska döma i individuella fall från politiska makthavare – så kallad telefonrättvisa – är också ett utbrett fenomen.

En traditionell solidaritet bland domarna med åklagarsidan och en begränsad tillämpning av oskyldighetspresumtionen leder till att andelen friande domar är mycket låg, runt en procent. Andelen friande domar är något högre i juryrättegångar, cirka fyra procent, men juryrättegångar är sällsynta och deras jurisdiktionsområde begränsat. Sedan december 2008 är juryrättegångar förbjudna i rättegångar om terrorism, högförräderi eller spioneri.”

Problemen som listas i UD-rapporten förefaller inte oöverkomliga för en medveten och kraftfull ledning i Kreml som bestämt sig för att Ryssland skall bli en rättsstat fullt ut.

Jag skulle särskilt bevaka att åklagare och domstolar hanterade den privata äganderätten oväldigt, en annan grundförutsättning för en väl fungerande kapitalism. Jag skulle i övrigt på allt sätt fortsätta att underlätta för marknaden, till exempel genom fortsatta avregleringar (som inte bara är bra för marknaden utan också minskar utrymmet för byråkraternas korruption), genom liberaliserad lagstiftning för utländskt ägande, genom att släppa in utländska banker för att få det finansiella systemet att fungera bättre etc.

I det andra steget skulle jag se till att den politiska oppositionen fick något större spelplan, och att det inkluderade en något större frihet för media, dock utan att därmed hamna ens i närheten av en parlamentarisk demokrati i västerländsk mening. Konkret skulle det kunna betyda att politisk opposition och media fick ungefär den frihet de hade under Putins första år som president.

I kort sammanfattning skulle ”Rättssäker autokrati” kunna se ut som i den markerade kolumnen i nedanstående tablå.

Tablån ger en del annan information. Vi kan se att Gorbatjovs glasnost i teorin innebar liberala friheter att säga och tycka vad man vill både för individen och i media. Men han ville behålla Sovjetstaten (därav ”nejet” på alla övriga kriterier). Sammanställningen visar också att Boris Jeltsin gjorde ett allvarligt försök att skapa en västerländsk demokrati av det sönderslitna Sovjetsamhället. Det tredje man kan se av tablån är att det efter 2000 med tiden har skett en åtstramning av de liberala friheterna. Alla bedömare är överens om att efter de omfattande demonstrationerna inför dumavalet 2011 och presidentvalet 2012 har tumskruvarna dragits åt.

Är det realistiskt att tro att en Sonderweg för Ryssland efter ungefär de här konturerna skulle kunna bli verklighet? Möjligen. En sak som talar mot är Vladimir Putins omvittnade ointresse för politisk ideologi och idé. Förhållandet mellan Ryssland och Väst handlar inte, som under Sovjettiden och kalla kriget, om förträffligheten hos två olika samhällsystem. Sådant bryr sig Putin inte om. En fd medarbetare i presidentadministrationen, Glev Pavlovskij, säger i SvD-intervju nyligen att västvärlden missförstår hur Rysslands styrs. Det finns ingen strategi, Kreml tänker aldrig framåt, i stället hoppar man från kris till kris. ”Det fungerar som en jazzorkester – ständig improvisation.” Ett annat sätt att säga samma sak är att i Putins värld handlar allt om realpolitik, Ryssland kan samarbeta med vem som helst oavsett politisk färg, höger eller vänster gör ingen skillnad. Realpolitik är på många sätt en framgångsformel för en politiker. Men det är, som sagt, inte en självklarhet för en realpolitiker att tänka om den egna politiken i ideologiska och idémässiga termer. Det kommer Putin sannolikt inte att göra frivilligt.

Man kan hoppas att han tvingas till ett omtänkande. Det är inte omöjligt att den aktuella krisen kan åstadkomma det. Rysslands BNP faller just nu kraftigt, nästan minus 5% andra kvartalet, inflationen stiger och reallönerna sjunker, pessimismen (”consumer confidence”) sprider sig, och folk blir försiktigare med sina pengar, bilförsäljningen i landet sjönk med 36% första halvåret i år. För de ca 20 miljoner fattiga som finns i dagens Ryssland (enligt Världsbanken) är det redan extremt svårt. Och nedgången i ekonomin kan bli långvarig, och djup.

Allt sammantaget kan det bli den nya kris som Putin-regimen behöver för att tvingas tänka nytt om den politiska modellen. Det är en missuppfattning att politiska ledare i en autokrati inte är känsliga för folkets vrede och politiska oppositionsyttringar. Tvärtom visar statsvetenskaplig forskning att känsligheten är stor, kanske till och med större än i en västerländsk demokrati där media fungerar som en slags säkerhetsventiler vid politiskt övertryck i samhället. Känsligheten för vad medborgarna tycker gäller också för Putin, det har visat på en mängd olika sätt efter 2012.