Att geografin, den naturliga miljön, landets läge och karaktär, har bidragit till att forma den ryska identiteten har många historiker pekat på. De enorma avstånden, det tar nio timmar att flyga från Moskva till Vladivostok, det kärva klimatet, det glesbefolkade Sibirien med bara 30% av befolkningen (nu dessutom snabb sjunkande), de många grannfolken med andra kulturer och religioner, allt har rimligen under historiens gång bidragit till att forma moral och värderingar. Men också strukturer, arbetsformer och politik. Hur håller exempelvis en regim ihop en nation med dessa förutsättningar? Det kräver sannolikt, förutom militära medel, ett auktoritärt ledarskap, en religion som går i takt med den världsliga makten och ett gemensamt språk. Man förstår att i äldre tider var Ryssland ett land, åtminstone öster om Ural, där medborgarna var höggradigt isolerade från omvärlden och måste basera sitt liv på självhushåll. Den samhällsmodellen har dessutom funnits kvar mycket längre i Ryssland än i till exempel Europa. Det sätter med säkerhet sina spår i kultur och sedvänjor med verkan även idag. Synen på ägande och äganderätt till mark är ett exempel.

Det är antagligen också så att statens starka ställning i det ryska samhället, och hos det ryska folket, till en del kan förklaras med landets storlek och kärva natur. En författare beskriver det på det här sättet: ”Denna extraordinära geografi har en konsekvens och det är statens ökade betydelse. Efter Reagan är väst ständigt begivet att skära ned staten. Staten är fienden. I Ryssland har staten ofta framför allt varit en vän. Utan stat inga vägar, ingen transsibirisk järnväg, inga isbrytare. I ett sådant klimat, med sådana avstånd och över sådana tomma vidder är få kapitalistiska investeringar lönsamma…I Ryssland liksom Kina betyder en svag stat anarki, kaos, svält, inbördeskrig och utländska invasioner…För en västlig liberal är frånvaron av stat en dröm. För Ryssland är det en mardröm.”

Det historiska bagagets påverkan i fallet Ryssland, en uppsummering av artikelserien

Man behöver inte utgå från att historien bestämmer framtiden. Det gör den naturligtvis inte mer än till viss del. Men i Rysslands fall är det historiska bagaget utan tvivel tungt, förstärkt och format av att landet är så stort och klimatmässigt kargt. Det finns Rysslandskännare som menar att traumatiska händelser som ryska revolutionen och sovjettiden inte släpper sig grepp utan styr i hög grad också dagens Ryssland. Och att den ortodoxa trons relativt starka ställning hos det ryska folket undergräver, åtminstone bromsar, västerländsk rationalitet och modernitet. Ryssland kan inte förstås med sunt förnuft har någon sagt.

Mot det synsättet finns alla dem som är övertygade om att Ryssland, som vilket samhälle som helst, låter sig påverkas och omformas med politik, teknologi och vanliga människors agerande i vardagen. Jag delar den senare uppfattningen. Samtidigt tror jag att Ryssland i sin historia och i sin religion, och därmed i sina normer och värderingar, har krafter som mycket mer påverkar dagens samhälle än vad historien och religionen gör i till exempel USA eller Tyskland, för att inte tala om i det sekulära och ganska historielösa Sverige. Och att det är krafter som i högsta grad också kommer att ha verkan på framtiden. Den intressanta frågan är om Ryssland, eller snarare den rysk-ortodoxa civilisationen, har en uppsättning värderingar och institutioner med rötter i historia och religion som gör det svårare för landet att konkurrera med väst. Det är min bestämda uppfattning som jag redovisar i den lilla skriften Putins Ryssland – en geopolitisk koloss på lerfötter.