Hösten 2011 hade jag möjligheten att under två veckor åka runt i Kina med den kunnige Stig Walter Karlsson (snart gör han sitt hundrade besök i landet) som ansvarig för upplägget, och som ”vägvisare”. Vi besökte fem stora städer både i inlandet och vid kusten (Xian, Qingdao, Ningbo, Shanghai och Peking) och ett antal företag, både svenska och kinesiska. Om man till det lägger information och intryck som man får på plats på annat sätt (till exempel genom att läsa China Daily eller titta CCTV News), ja till sist kan det samlas ihop till en första bild. Det här är mina sju preliminära intryck av Kina.

1. Kina är inte i första hand ett land, det är en civilisation

Bara befolkningens storlek, 1,3 miljarder människor, en femtedel av alla människor på planeten, antyder att Kina inte är som vilket land som helst. Samtliga länder i Europa har en befolkning på sammantaget strax under 400 miljoner. Och lägger vi till USA har väst så definierat lite över 700 miljoner invånare. Kinas storlek både mätt i befolkning och geografi tillsammans med dess långa historia av sammanhållen stat, över 2000 år, gör det naturligt att inte utan vidare jämföra med ett specifikt land. Att som vi gör ibland jämföra Kina med Sverige blir närmast patetiskt. I grunden tycker jag att det är rimligare att se på Kina som en stat som också är en egen civilisation, civilisation då definierad som en kultursfär snarare än i politiska termer. Samuel Huntington, den mest kände forskaren på det här området, menar att världen idag är indelad i en handfull civilisationer – den västerländska, den ortodoxa (läs ryska), den japanska, den kinesiska, den muslimska, den hinduiska, den buddhistiska, den latinamerikanska och (syd)afrikanska.

Att se på Kina som en civilisation blir ett extra intressant perspektiv om man som Samuel Huntington menar att framtidens politiska och ekonomiska strider inte kommer att stå mellan nationalstater, eller för den delen politiska ideologier, som den gjort under de senaste århundradena, utan mellan civilisationer. Jag tycker att det synsättet känns mer meningsfullt än att se på Kina som ett land eller en stat. Med andra ord, har Huntington rätt, och det tror jag, då är den viktiga frågan hur civilisationen Kina står sig i kampen mot andra civilisationer, inte minst mot den västerländska.

2.  Det historiska arvets betydelse

Det är svårt att under ett besök i Kina, och i synnerhet om besöket också inkluderar Xian, inte ana sig till att här spelar historien en roll som går djupare än hos oss svenskar, och djupare än hos vilken västerlänning som helst. Det är inte konstigt. Bara att vara medborgare i ett land som under mer än 2000 år varit en politiskt sammanhållen enhet måste sätta sina spår. Och när jag läser att många anser att det finns en koppling mellan kejsardynastiernas autokratiska styrelseskick och att dagens kineser är ganska bekväma med det kommunistiska enpartistyret, känns den analogin inte främmande. För det vore ju märkligt om kinesen levt med ett totaltärt styrelseskick under två tusen år eller mer utan att anpassa sig kulturellt, socialt och politiskt.

Betyder det att vi kan räkna med att demokrati i västerländsk mening inte har någon plats i det framtida kinesiska samhället? Den slutsatsen kan man antagligen inte dra. Jag läste Torbjörn Lodéns nyutkomna bok Kinas vägval, och han menar att grundat i konfuciansk filosofi hade kejsaren ”Himlens mandat” att styra och ställa men bara så länge han hade folkets stöd. Med andra ord, den kejsare som av någon anledning fick folket emot sig hade inte längre Himlens mandat, och måste försvinna. Det behövs inte så mycket fantasi för att dra en parallell till dagens kinesiska styrelseskick. Det kommunistiska partiet har sitt mandat så länge det har folkets stöd. När jag läser i China Daily (på nätet) att Hu Jintao, Kinas president, i sitt öppningstal till partikongressen den 8 november, för övrigt samma dag som vi åkte hem, talade om nödvändigheten att ta tag i korruptionen i landet, är det inte svårt att känna vingslagen från historien. För man kan utgå från att inget undergräver folkets misstro mot politikerna mer än utbredd korruption.

3.  Den uppenbara entusiasmen och tron på Kinas förmåga

Alla som besöker Kina idag känner glöden och framtidstron hos kinesen. Det märks när man möter vanliga människor, och det märks när den statliga engelskspråkiga kanalen CCTV News visar sina debatter och ”talk shows”, ofta med vinklingar där man jämför Kinas ekonomi med västs. Sett med kinesiska ögon satte 2008/2009 års finansiella kris i väst, här passande nog kallad ”The North Atlantic Financial Crisis”, saker och ting på sin rätta plats. Många iakttagare av Kina menar att finanskrisen blev en slags ögonöppnare för kinesen. Före krisen fanns det både hos vanligt folk och ”pundits” i Kina en slags motvillig beundran för allt västerländskt, inte minst allt amerikanskt, det var mot USA:s ekonomiska modeller, och dess levnadsstil, man strävade. Beundran för det västerländska finns kvar, man märker det på många sätt, men kanske har fler kineser än tidigare efter krisen fått upp ögonen för att Kina har en samhällsmodell med egna kvaliteter. Det passar bra in i ett historiskt perspektiv.

Det finns nämligen, det läser man både här och där, hos dagens kineser en i historien förankrad revanschlusta. De senaste två hundra åren, fram till helt nyligen, har varit en enda lång förnedring när Kina, åtminstone sett i deras egna ögon, steg för steg förlorade positionen som världens kulturella och ekonomiska centrum. Att Kina numera, på basis av de senaste 30 årens fabulösa ekonomiska framgångar, av omvärlden betraktas som en framgångshistoria, och att landet inte längre behöver riskera att kallas ”Asiens sjuke man” eller bli betraktad som en gråtrist sovjetisk ekonomi med en Putin vid styret, eller just att man klarade den globala finanskrisen så bra som man gjorde, allt det här är ganska säkert viktigt för den självmedvetenhet och tro på Kinas förmåga som jag tycker vi har mött, eller lagt märke till.

4. Dynamiken i ekonomin

Det finns inget intryck under resan som är starkare än dynamiken i ekonomin. Från första stund, bussresan in till Xians centrum från flygplatsen, överväldigades vi av det vi såg. Det brukar sägas att man kan mäta tillväxttakten i ett land efter hur många byggkranar man ser när man reser runt. Med det måttet var första intrycket betvingande. Vi åkte förbi område efter område med höghus under byggnad. Det måste ha rört sig om tusentals nya lägenheter. Byggkranarna var närmast oräkneliga.

Det här förstaintrycket bekräftades efterhand, inte minst när vi kom ut till de stora kuststäderna, Qingdao, Ningbo och Shanghai. De bokstavligt kokar av ekonomisk tillväxt. Och sedan kommer alla siffrorna. Kinas ekonomi mätt i BNP har under de senaste dryga 30 åren, från 1979 och fram till och med 2011, vuxit med 9,9% per år. Det säger kanske inte så mycket men om man jämför med våra europeiska tillväxttal kring 2% per år, och vet vad ”ränta på ränta” får för effekter på 30 år, förstår man att det är något exceptionellt som har skett, och sker. Det betyder praktiskt att inkomsten per capita ökar mycket snabbt relativt i väst. Räknat i köpkraft har kinesen idag en inkomst som ligger på nivån en femtedel av den amerikanska, kanske en fjärdel av den europeiska. Det är genomsnittstal. Tittar man på inkomsterna för de grupper av befolkningen som arbetar i exportindustrin, och i de andra avancerade delarna av den kinesiska ekonomin, blir framgångarna mer konkreta. Det sägs att ungefär 200 miljoner kineser idag lever på västerländsk inkomstnivå, och att den siffran kommer att till 2025 öka till åtminstone 400 miljoner, det skulle i så fall motsvara mer än USA:s hela befolkning.

Kommer den här snabba tillväxten att kunna fortsätta? Världsbankens chefsekonom, den kinesiske ekonomiprofessorn Justin Yifu Lin, menar att det bör vara möjligt (han tror på en BNP-tillväxt på 8% per år under kommande 20 år). För min del tror jag inte det. Skälen har jag utvecklat i: Kommer Kina att återigen kunna bli världens rikaste land? Möjligen.

5.  De väldiga politiska utmaningarna

Man behöver inte befinna sig i Kina många timmar för att förstå att det finns skuggor i den ljusa bilden. Det mest konkreta är smoggen som ligger över landskapet nästan var man än befinner sig. Mera allmänt är miljö- och klimatfrågan en av de stora utmaningarna för Kina. Nu kan man säga att historiskt har luftföroreningar, och andra miljöstörningar, alltid ackompanjerat den industriella utvecklingen. Det finns bilder över hur det såg över London i slutet av 1800-talet som inte skiljer sig särskilt mycket från hur det ser ut idag över många av Kinas storstäder. Man skulle kunna se den allestädes närvarande smoggen i Kina som ett ofrånkomligt steg i moderniseringen, något som med tiden och de högre stegen på utvecklingstrappan försvinner. Det som gör att det synsättet inte längre håller är givetvis, förutom storleken på de kinesiska utsläppen till följd av storleken på ekonomin, att världens forskare, sammanfattat i olika IPCC-rapporter, numera är mer eller mindre överens om att planeten håller på att överansträngas, och att det brådskar med åtgärder. Att hantera den här frågan är en av Kinas stora politiska utmaningar de närmaste decennierna. Till samma kategori utmaningar hör vattenförsörjningen och vattenkvaliteten.

En ännu större utmaning för de kinesiska politikerna är, skulle jag gissa, att de står inför ett byte av tillväxtmodell. Vad menar jag med det? Ja, att den nuvarande modellen, den som Deng Xiaoping satte i sjön i slutet av 1970-talet, och som sedan dess så enormt framgångsrikt fungerat som motor för den kinesiska ekonomin, har börjat krackelera. Modellen gick ut på att utländska företag bjöds in att på sedvanliga marknadsvillkor lägga sin tillverkning i Kina och dra nytta av ett nästan obegränsat flöde av billig arbetskraft. Den modellen kommer inte att fungera i framtiden som Kinas viktigaste tillväxtmotor av två skäl. Tillflödet av arbetskraft sinar, och lönerna har blivit för höga. Kinas arbetskraft mätt i miljoner slutade faktiskt att stiga för ett par år sedan och alla prognoser pekar på att så kommer till att bli till dess kurvan böjer nedåt omkring 2020. Delvis som en konsekvens av demografin, delvis eftersom arbetskraften blir bättre utbildad och mer erfaren, har de reala lönerna i den exportinriktade industrin redan stigit så högt att det inte längre är lönsamt att tillverka i Kina för företag som bara vill skumma av de låga lönerna, och sedan exportera tillbaka produkterna till väst. Det är helt enkelt ännu lägre löner i andra utvecklingsländer, och det går att få tag i arbetskraft.

Den här tillväxtmodellen har under det senaste decenniet kompletterats med mycket stora offentliga investeringar. Kina har under 2000-talet haft investeringar som uppgått till hälften av BNP. Det är grovt sett dubbelt mot vad till exempel OECD-länderna genomsnittligt har brukat investera varje år. Bara bostadssektorns investeringar svarar idag för ca 10% av Kinas BNP. Det är det vi har sett exempel på i Xian och Qingdao och på andra håll. Det är ”spansk” nivå på de kinesiska bostadsinvesteringarna. Till det kommer alla satsningar på infrastruktur, vägar och järnvägar, och en massa annat. Jag läste att Kinas motorvägnät på tio år ökat från 400 mil till 6000 mil. Det är rimligen inom kort färdigbyggt av bostäder, vägar och järnvägar för de närmaste decennierna. Strategin med mycket stora offentliga investeringar har helt enkelt snart uttömt sin kraft, det är nästan alla ekonomer överens om.

Slutsatsen blir att det måste komma något annat i stället, och så som samhällsekonomin i vilket land som helst fungerar finns det bara ökad konsumtion kvar när mer export och mer investeringar är ekonomisk-politiska återvändsgränder. Med andra ord, den nya tillväxtmodell som Kina måste bygga upp det närmaste decenniet eller så måste handla om att öka den inhemska konsumtionen.

Hur det skall gå till? Ja, det kan jag alldeles för lite för att säga något konkret om. Men en allmän sak kan man säga med säkerhet, Kina har idag inkomstklyftor på latinamerikanska nivåer, och ökad privat konsumtion kommer inte att inträffa utan att de stora inkomstklyftorna minskar. Eller alternativt, att kostnaderna för arbetslöshet, sjukdom, ålderdom, grundskola etc. i allt västentligt lyfts bort från alla medborgare och, ungefär som i Sverige, tas om hand av staten eller kommunerna. Människor skulle känna sig tryggare, det skulle minska sparandet, och den privata konsumtionen skulle, allt annat lika, stiga. Det är en rimlig gissning att en huvudstrategi i Kinas ansträngningar att höja konsumtionen kommer vara att bygga upp ett allmänt och generöst välfärdssystem, varför inte med den Nordiska modellen som förebild.

6. Det högklassiga politiska ledarskapet under de senaste 30 åren

Att påstå att det kinesiska ledarskapet, och jag talar då om den centrala nivån, är högklassigt får håret att resa sig på många västerlänningar formade som vi är av Himmelska fridens torg-händelserna 1989, av bristen på mänskliga rättigheter, och av att Kina faktiskt är en enpartistat. Inte desto mindre har Kinas politiska ledning efter 1980 visat alla prov på högklassigt ledarskap om det bedöms efter resultat i termer av BNP-tillväxt och stabilitet, och relaterat till hur det ser ut i västländerna. Efter båda dessa kriterier har Kinas politiska ledare efter 1980, tre generationer från Deng Xiaoping till Hu Jintao, varit överlägsna sina västerländska motsvarigheter. Framförallt har man lyckats kombinera tillväxt med stabilitet. Det kan man inte säga om OECD-länderna, USA har till exempel under 2000-talet drabbats av två bubblor, själva sinnebilden för instabilitet, IT-kraschen i början av decenniet och subprime-debaclet i slutet, med mycket stora negativa effekter på vanligt folk vad gäller jobb och inkomst, inte bara i USA utan i hela västvärlden.

Den intressanta frågan är naturligtvis om den här utvecklingen kan fortsätta. Det brukar sägas att Kinas högsta ledning, den så kallade stående kommittén, väljs på meriter utmejslade under decennielånga karriärer i olika operativa positioner ute i landet. Det görs jämförelser med hur stora västerländska företag väljer sina styrelser. Det talas om ”China Inc”. Det man som utomstående nu förvånas över är att så många i den nya ledningen, inklusive den nya presidenten Xi Jinping, är ”pappas pojkar”, så kallade ”princelings”, söner till fäder som spelat framträdande roller i kommunistpartiets korta historia, i bästa fall har fäderna hört till Maos inre krets eller gått den långa marschen. Om sådant är ett viktigt kriterium för att bli en del av Kinas högsta ledarskap i framtiden finns det all anledning att vara pessimistisk. Vi får vänta och se.

7.  Kina är ett land som tycks fungera utan demokrati

Om jag definierar ”tycks fungera” på samma sätt som jag just har gjort, i termer av relativt tillväxt och stabilitet, och om jag med ”demokrati” menar en västerländsk representativ demokrati med fria val mellan olika partier, och om jag talar om de senaste 30 åren, ja då är det svårt att hävda att inte påståendet i rubriken är korrekt.

Naturligtvis finns det tusen invändningar. När jag läser det välskrivna dokumentet Charta 08 förstår jag att de hundratals kinesiska intellektuella som skrivit under, mest känd Nobelpristagaren och dissidenten Liu Xiaobo, inte tror att det är möjligt att på sikt driva Kina vidare utan demokrati, rättsstat och liberala friheter. Det samhälle som indirekt beskrivs i dokumentet är ett västerländskt samhälle. Samtidigt tror jag att det här är en mer intrikat fråga än att bara hävda att den västerländska modellen är definitionsmässigt överlägsen och därmed ofrånkomlig i takt med att människorna i auktoritära stater blir mer medvetna, och får större friheter. Det är inte en självklarhet, skulle jag vilja hävda, att den västerländska samhällsmodellen är den bästa för alla länder, och i synnerhet inte om vi talar om länder som tillhör en annan civilisation (som Kina gör). Jag filosoferar kring den här frågan i: Kan ett auktoritärt Asien klara framtidens utmaningar bättre än ett demokratiskt Väst?

Återigen, dessa sju ”artiklar” kan naturligtvis inte vara annat än preliminära intryck och tentativa slutsatser. En förstagångsbesökare till Kina kan inte göra några som helst anspråk på att veta hur det verkligen ligger till. Den allmänna reservationen ligger i botten.