Det här med vinst i ”vård-skola-omsorg” är något som får många att förlora sitt vanliga rationella jag. Och inte bara vänstermänniskor. Det finns gott om personer som röstar borgerligt som också tycker att ”ingen skall tjäna pengar på att folk är sjuka”. Det är feltänkt, vare sig det kommer från höger eller vänster. Och det är ologiskt. Vi tillåter utan att blinka det privata företag som levererar varor och tjänster till landstinget (för att ta vården som exempel) att göra vinst på sin verksamhet. Men inte det företag som levererar en vårdtjänst.

Låt mig börja med frågan om vad som är vinst – och varför alla företag måste gå med vinst.

För ett privatägt vårdföretag som satsar kunskap och kapital i ett samarbete med ett landsting, låt oss säga i form av en entreprenad, måste den ersättning man erhåller från landstinget täcka samtliga företagets kostnader under avtalstiden för att affären skall gå jämnt upp. Men det räcker inte för att en överenskommelse skall komma till stånd. Det måste också finnas utrymme för vinst. Med vinst menas då det överskott som finns kvar när året är slut och alla intressenter i företaget fått sitt, när alla löner och andra ersättningar är utbetalda, alla fakturor är reglerade, alla skatter inbetalda etc. Man kan se vinsten som en betalning till ägaren för att han tagit på sig risken i verksamheten. Det finns alltid risker och osäkerheter med genomförandet. Dessa faller på entreprenören/ägaren som också normalt har ställt upp med riskkapitalet. Viljan att ta risk, och riskkapitalet, måste få en ersättning. Det är därför, förenklat sagt, som alla företag för att överleva måste visa vinst. Det spelar ingen roll om företaget producerar bilar eller vård eller vad som helst annat.

Det spelar inte heller någon roll om företaget är offentligägt eller privatägt. Bara om det är en genuint kollektiv vara typ rättsväsende, brandkår etc. kan man hävda att det satsade kapitalet inte behöver någon ekonomisk avkastning. Anledningen är att marknaden inte klarar av att producera kollektiva varor och att det alltså inte finns något alternativ till offentlig produktion. Men det är bara delar av vården som man kan karaktärisera som en kollektiv vara. Så även om, låt oss säga, primärvården drivs i offentligägda förvaltningar måste det investerade kapitalet förräntas (och driften vara effektiv) på samma nivå som gäller för en privat vårdproducent. Om inte blir kostnaderna för vården högre än vad de skulle behöva vara – och därmed skatterna.

Att döma av debatten är många tveksamma till att ett vårdföretags vinst delas ut till aktieägarna. Men återigen, de som har tagit den ekonomiska risken, aktieägarna, har rätten till det som blir över när alla kontrakt och åtaganden är uppfyllda – och att ta emot utdelning är ett sätt att få betalt för risken. Det är en helt annan sak att det inte är nödvändigt med en utdelning varje år, en direktavkastning. Hela vinsten kan få stanna i företaget under förutsättning att det finns en fungerande marknad där vårdföretag köps och säljs. Ägarna får i det fallet sin avkastning i klump när företaget en gång säljs.

Utdelning drar visserligen undan likviditet för företaget. Men för ett välskött företag som visar vinst är likviditeten inget problem. Och i Hälsa, vård och tillväxt, Välfärdspolitiska rådets rapport från 2004, görs i det sammanhanget ett annat tankeväckande påpekande. Det kan mycket väl vara så, skriver författarna, att det överskott som utgör ägarnas vinst i ett privat företag kan ha sin motsvarighet i överkompensation till huvudintressenterna i en offentligt ägd vårdinstitution. ”Ledningen för ett sjukhus, professorer vid universitetssjukhus, medlemmarna i facket osv. kan se till att skapa sig utrymme för konsumtion på jobbet, som kan dra undan resurser från den primära uppgiften i minst lika stor omfattning som vinstutdelningen i investerarägda företag.”

Vad skall man dra för slutsats av det här resonemanget? Ja, att den som vill vara rationell – och den som värnar om produktivitet och tillväxt – måste säga ja till vinst i skattefinansierad välfärdsproduktion. Och därmed ja också till att privata vårdföretag får använda sin vinst som dom behagar, utan inskränkningar. Varför? Ja, helt enkelt eftersom det är själva definitionen på vinst att den som tagit risken, ägaren, får ett överskott som ingen annan kan göra anspråk på. Betyder det att de som har känslomässigt starka uppfattningar om privata vinster i välfärden måste ge upp ovillkorligt? Så är det inte. Det är fokus som behöver ändras. Det politikerna bör göra istället för att generellt tycka att privata vinster i skattefinansierad verksamhet är fult är att diskutera vilka delar av exempelvis vården som lämpar sig för en marknadslösning med privata företag och vilka delar som inte gör det. Och att därefter bestämma sig. Det är inte en omöjlig frågeställning. Tvärtom. Med ekonomisk analys, praktisk erfarenhet och sunt förnuft kan man ganska säkert slå fast vilka delar av till exempel sjukvården som skulle kunna privatiseras med stora vinster som följd för alla inblandade – skattebetalare, patienter, personal och vårdgivare. Det handlar om, det skrev jag om i min förra artikel, primärvården, omsorgsvården, standardiserad elektiv kirurgi och delar av den övriga planerbara specialistvården (till exempel dialysverksamhet). Det berör allt som allt storleksordningen 40% av den svenska sjukvården mätt i kostnader. Idag drivs kanske 12-14% av sjukvården privat. Det finns med andra ord ett stort expansionsutrymme för privat vård om den politiska viljan finns. För en socialdemokrati som tagit ställning för att ökad tillväxt är ett överordnat mål, skulle det vara självklart att säga ja till en fortsatt privatisering inom vården men bara där konkurrens, fritt patientval och enkla avtal kan garanteras.

Jag skall i morgondagens artikel ta upp en annan aspekt på privat verksamhet i välfärden, detta att det inte nödvändigtvis är fel att till exempel ett riskkapitalbolag driver stora omsorgsföretag. Det kan mycket väl, allt annat lika, betyda ökad tillväxt för landet eftersom produktionen av omsorgen effektiviseras (och då menar jag inte att det sker på vårdtagarnas bekostnad i form av sämre omsorg). För ett politiskt parti som sätter ökad tillväxt i främsta rummet är det en utveckling man måste vara positiv till.

De tre artiklar på temat Socialdemokratins kris som ligger före den här artikeln finns här, här och här.