För en tid sedan fanns det ett debattinlägg i Dagens Medicin med titeln ”Riskkapitalbolag tar över vården”. Det var en allmänläkare från Västerås som var författare och han skrev att regeringens modell för vårdval riskerade att ”amerikanisera” den svenska vården. Och framför allt ogillade han att, ”…sjukvården kan komma att domineras av ett fåtal stora riskkapitalbolag”.

Är det troligt att vi kommer att få se riskkapitalbolag som stora ägare i den svenska primärvården?  Ja, det är inte uteslutet. Och det är inte något negativt som den här doktorn verkade tro. Tvärtom.

Låt oss börja med att precisera vad ett riskkapitalbolag är. Det är ett företag med gott om riskkapital, därav namnet, som investerar i branscher där man ser att en strukturförändring är nödvändig och där det finns pengar att tjäna på att delta i den strukturförändringen. Men bara tillfälligt, under några år. Ett riskkapitalbolag har som affärsidé att under en period, sällan längre än 10 år, som ägare delta i omstruktureringen i en viss sektor för att därefter sälja och överlämna det långsiktiga ägandet till någon annan. Vill man uttrycka sig förenklat och förklenande kan man säga att riskkapitalbolagen är duktiga på att ”lukta sig till” möjligheter att tjäna pengar i verksamheter som skulle kunna organiseras mycket bättre, i det här fallet den svenska primärvården.

Det finns gott om empiriska studier som visar att för samhället gör riskkapitalbolagen ofta stor nytta, de ökar effektiviteten och förädlingsvärdet, tillväxten, och därmed basen för ökad välfärd. Det finns ingen anledning tro att inte det också skulle gälla i fallet med den svenska primärvården. Det är troligt att det finns skalekonomi också i primärvården (utbildning, IT, benchmarking, kapitalanskaffning, kringservice etc.) och det är grunden för att Carema, Aleris, Praktikertjänst och andra stora aktörer kommer att vara framgångsrika inom ramen för ett vårdvalssystem.  Och om några av dessa stora ”vårdcentralskoncerner” under några skulle råka vara ägda av riskkapitalbolag, kanske till och med internationella riskkapitalbolag, är det ingenting att vare sig vara förvånad eller förargad över. Det är tecken på att här finns det mycket att göra (läs stora effektivitetsvinster) och för oss medborgare betyder det att välfärden ökar. Vem kan vara emot det?

Det är ingen tillfällighet att ”cottage industry”-varianten i primärvården, solopraktikern är den yttersta formen av allmänmedicinsk ”cottage industry”, tvingas ta steg tillbaka över hela värden (jfr till exempel hur GP-systemet i England utvecklas). Vi kommer även i Sverige med vår ”vårdcentralsmodell” att få se ökad konsolidering till större företag, en del riskkapitalbolagsägda, i takt med att vårdvalsmodellen introduceras i alltfler landsting. Och det är något att glädjas åt både som patient och skattebetalare.

Ingen vet naturligtvis vad som kommer att ske med den svenska primärvårdens struktur. Men man kan göra en kvalificerad gissning. Det gjorde jag i den vision som inleder min bok om det svenska vårdsystemet, Så skulle det kunna bli.  En utländsk iakttagare som besöker Sverige år 2025 gör följande noteringar om hur den svenska primärvården då ser ut:

Praktiskt kom vårdvalsmodellen att snabbt sprida sig över landet – och den fick stora strukturella konsekvenser. Den svenska primärvården var sedan länge uppbyggd kring så kallade vårdcentraler. Det var relativt stora enheter med allmänläkare, ibland andra specialistläkare, distriktssköterskor med stor kompetens och vida befogenheter, rehabiliteringspersonal och i vissa fall med egna medicinska stödfunktioner som röntgen och laboratorium. De största vårdcentralerna i landet hade vid den här tiden [2010] uppemot 200 anställda.

Det som skedde, allt inom loppet av tio år, var att de befintliga vårdcentralerna kom att tas över av privata företag på några olika sätt. Det fanns inom landet en redan framgångsrik stor aktör, Praktikertjänst, ett producentkooperativt företag, som redan i första omgången kom att driva ett stort antal vårdcentraler. Antalet ökade ytterligare genom att många av de vårdcentraler där den egna personalen tog över verksamheten genom eget bolag eller ekonomisk förening såldes vidare, i de flesta fall till just Praktikertjänst. Idag, 2025, domineras strukturen i den primära sjukvården av fyra ganska jämnstora aktörer. Praktikertjänst, det internationellt välkända vårdföretaget Capio (som ursprungligen är ett svensk företag), PrimeCare ett danskt företag helt inriktat på primär sjukvård och med verksamhet i ett tiotal länder samt ytterligare ett svenskt vårdföretag, PHC. Det senare har lyckosamt utvecklats ur det som började med att ett par allmänläkare bildade en ekonomisk förening och köpte den egna vårdcentralen. Idag har PHC en vårdverksamhet som omsättningsmässigt tillhör de största i Europa, framförallt förklarat av bolagets mycket stora verksamhet i Ryssland och Baltikum. Tillsammans svarar dessa fyra vårdkoncerner för runt 85% av den svenska närsjukvården mätt i kostnader. För resterande 15% svarar de vårdcentraler som fortfarande ägs av den egna personalen, ett antal privatpraktiserande doktorer med relativt sett små kliniker samt ett antal företag, många personalägda, med primärvård nischad mot patienter med särskilda behov.

Den här framtidsvisionen antyder en annan aspekt på en politik som sätter ökad tillväxt främst bland de politiska målen. Rätt hanterat har Sverige mycket goda förutsättningar att med sin välskötta skattebaserade välfärdsproduktion som bas öka exporten (och för den delen också importen). Det förutsätter emellertid en positiv inställning från de stora politiska partierna till fortsatt privatisering på de områden av välfärdsproduktionen där marknaden fungerar.  Ett parti som har ökad tillväxt som överordnat mål har inte svårt att ta ställning på den punkten.

Det här var den femte artikeln i serien om Socialdemokratins kris, de fyra föregående var dessa:
Jag skulle gärna bli socialdemokrat som världen ser ut

Om varför det är ohistoriskt att inte ha ökad tillväxt som det överordnade målet för politiken

Bejaka privat produktion av välfärdstjänster, men bara där marknaden fungerar

Det är hög tid att sluta se på privata vinster i välfärden som något fult