Det här är den sista artikeln i serien om den svenska socialdemokratins kris. Det började med Jag skulle gärna bli socialdemokrat som världen ser ut. Titeln säger exakt det jag försökte få fram, detta att marknadskrafterna i dagens västvärld har blivit så starka att vi skulle behöva ett stort socialdemokratiskt parti för att på bästa sätt stå emot. De liberala och konservativa partierna har ingen legitimitet på den punkten. Tyvärr visar inte socialdemokratin några tecken på att det kommer att bli möjligt, för det kräver att partiet återigen blir stort . Det verkar inte bli så. Socialdemokratin sitter fast i fördelningsfällan, i tron att fördelning måste vara överordnat tillväxt. I den andra artikeln, Om varför det är ohistoriskt att inte ha ökad tillväxt som det överordnade målet för politiken, argumenterar jag för att socialdemokratin måste för att undvika att bli ett småparti bland andra radikalt ändra sig just på den punkten, den måste på ett helt annat sätt än vad som gällt under senare decennier sätta ökad tillväxt framför fördelning som mål för politiken.

Jag gissar att bara titlarna på de följande tre artiklarna, Bejaka privat produktion av välfärdstjänster, men bara där marknaden fungerar, Det är hög tid att sluta se på privata vinster i välfärden som något fult samt Vad är det för fel med att riskkapitalbolag driver vårdcentraler? räcker för att få vanetänkande socialdemokrater ur balans. Sådana tankar kan rimligen inte ligga i linje med socialdemokratins synsätt och värderingar.  Ändå är det just sådana tankar som blir naturliga att tänka för ett parti som ställer tillväxt framför fördelning. Visst, man kan fortsätta att sätta fördelningsfrågorna främst, försöka ”hitta hem” som Morgan Johansson, en av ledamöterna i kriskommisionen, uttrycker sig. Men jag menar att det är fel väg att gå om socialdemokratin återigen vill bli ett stort, dynamiskt och spännande parti som drar till sig även stockholmare i stora mängder (som ju uppenbarligen inte inträffade i 2010 års val där socialdemokraterna i Stockholms stad fick 23 %). Stockholmarna är intressanta i sammanhanget, inte bara för att dom är många, utan för att de mer än andra svenskar lever med den moderna tidens problem

Hur kan det komma sig att det är fel att sätta fördelningsfrågorna främst, eller mer vanligt, att vilja åstadkomma ”både-och”, både tillväxt och fördelning? Det beror på det falska dilemmat, detta att vi har en benägenhet att tro att tillväxt står i motsatsställning till fördelning och omtanke om miljö och klimat.  Alltför många tror att politiken är ett slags nollsummespel där det viktigaste för ett parti som vill hjälpa de svaga i samhället och värna om miljön är att försäkra sig om att en så stor del av kakan som möjligt kan användas för just sådana ändamål. Det kan tyckas hedervärt. Men, som sagt, det är feltänkt.  Det finns ingen sådan motsatsställning. Kakan blir större om man sätter tillväxten framför andra mål. För mig är det uppenbart att socialdemokratins nisch på den politiska ”marknaden” borde vara att bättre än andra slåss för ökad tillväxt, och klart säga ifrån att ökad tillväxt är huvudmålet med politiken, men samtidigt, som ett randvillkor, göra lika klart att en stor del av den tillväxten kommer att användas för att garantera en bra välfärd och en ekologiskt uthållig tillväxt.

En ekonom med varma känslor för ”the rational expectation revolution”, det marknadsorienterade idébygge som dominerat västvärlden efter 1980 skulle förmodligen säga att nog finns det väl ett motsatsförhållande mellan tillväxt och fördelning i meningen att med höga skatter (som behövs för att finansiera en generös fördelningspolitik och grön politik) blir utrymmet för privat risktagande och ett brett entreprenörskap mindre. Jag är inte säker på att det förhåller sig så (bortsett från extremsituationer där skattetrycket blir mycket högt och skattekilar och annat gör att tillväxten mera allmänt drabbas). Det kan vara minst lika viktigt för entreprenörskap och risktagande att människorna känner att det finns ett bra sociala skyddsnät, och att inkomsterna inte är överdrivet ojämnt fördelade. (För övrigt tycker jag, även om det inte hör hit, att det finns tydliga tecken på att ”the rational expectation revolution” har tagit marknaden ett snäpp för långt sett i ett allmännytteperspektiv. Det konkreta beviset är att den amerikanska finanssektorn numera tycks ha upphävt en av kapitalismens grundregler, att den som inte klarar sig i konkurrensen slås ut och försvinner. Det gäller inte längre för ”too-big-to-fail”-bankerna, de lever i en slags egen värld utanför traditionell kapitalism och kan kosta på sig excesser, till exempel bonusar, som bara för några år sedan hade varit helt otänkbara även i USA. Det är ett bevis så gott som något på att det paradigm som har tjänat oss väl efter 1980 kanske behöver ersättas med något reviderat. Läs mera här om dessa tankar.)

Jag har i tidigare artiklar antytt vad en ändrad socialdemokratisk politik skulle innebära både vad gäller praktisk politik (typ att säga ja till ökad privatisering i till exempel vården) och värderingar (typ synen på vinst i skattefinansierad välfärdsproduktion). Men det har bara varit några nedslag i den  politiska verkligheten. Att göra ökad tillväxt till huvudmålet för politiken betyder mycket mera, och berör många fler områden. Sverige behöver till exempel en helt annan invandringspolitik för att tillväxten skall öka. Mer liknande den som finns i Kanada och Australien. Det är tänkvärt att antalet anställda i Australien idag är ca 11 miljoner, det var 6 miljoner för 30 år sedan, 1980. Det är inte så långt från en fördubbling av antalet sysselsatta på 30 år. Tala om jobbtillväxt! Tittar vi på Sverige har vi i stort sett samma antal personer som arbetar idag, ca 4,5 miljoner, som för 30 år sedan. Och det är inte hela bilden. Jag har rest runt i Australien hösten 2010 och en sak man slås av är att det finns en annan dynamik i det australiska samhället än i det svenska (annars är likheterna påfallande). Det är svårt att sätta fingret på vad det betyder. Men jag tror att den stora invandringen skapar kreativitet, entreprenörskap och kulturell mångfald som är betydelsefull för tillväxten. Förutom det självklara, att fler arbetade timmar definitionsmässigt ökar tillväxten allt annat lika.

Utbildningspolitiken är ett annat område där omtänkande är nödvändigt, det finns på högstadiet och uppåt inget utrymme för betyglös flumskola där eleverna får göra lite som dom själva vill för det land som sätter tillväxten främst (som är den bild av skolan jag förknippar med socialdemokratin under senare decennier). För det handlar om kunskap, och kunskap kan man bara skaffa sig genom hårt arbete, högt ställda krav och ett effektivt feedbacksystem (läs betyg).

Det här kan missförstås. Det kan verka som om jag tror att socialdemokratin är emot tillväxt. Så är det inte. Det finns en lång tradition hos den svenska socialdemokratin av att medverka till goda arbetsvillkor för företagen, i synnerhet för de stora företagen. Och den relativt mycket stora statliga satsningen på forskning som kännetecknat Sverige under mycket lång tid går tillbaka till några av socialdemokratins stora ledare, framför allt Tage Erlander. Men när det är sagt finns också det andra. Det är inte länge sedan småföretag och entreprenörer av socialdemokratin betraktades som något katten släpat in på den fina storföretagsmattan. Och visst talas det vackert idag, bland annat i kriskommisionens rapport, om småföretag och entreprenörer och innovationer men det känns inte äkta, det kommer inte från socialdemokratins hjärta. Och det är absolut nödvändigt för att förtroendet skall finna hos de människor som är beredda att kasta sig ut i entreprenörskap och annat risktagande på marknaden. Det är dessa människor som skapar grunden för hög relativ tiillväxt i framtiden, långt mera än vad som gällde under storföretagstiden. I bästa fall skulle det komma att ändras med tiden om tillväxten återigen blev ett huvudmål för politiken.