Jag skall i sommar presentera tre politiska tänkare i tre korta essäer. De är inte valda efter något annat kriterium än att det – om man uttrycker sig förenklat – skall vara hög klass på tänkandet i meningen bildat, djärvt och originellt. Det skall också kännas aktuellt och viktigt när vi betraktar de politiska problem som västvärlden just nu lever med. Ett sådant problem, kanske det viktigaste, handlar om hur balansen skall se ut mellan individens frihet och allmännyttan för att vi skall få ett rimligt samhälle att leva i för alla medborgare, inte bara för några få privilegierade.

Den första essän (finns här) handlade om Václav Havel, Tjeckiens (och tidigare också Tjeckoslovakiens) president från revolutionen och fram till 2003. Den andra (finns här) om Wilhelm Röpke (1899-1966), tysk-schweizisk nationalekonom som är mest känd för den stora roll han spelade för ”det tyska undret”, och utvecklingen av den västtyska ”sociala ekonomin” efter andra världskriget.

Dagens essä, som således är den sista i den här miniserien, handlar om Bertrand de Jouvenel

Bertrand de Jouvenel – en 1900-tals filosof med intressanta idéer om politik och samhälle

Den franske filosofen Bertrand de Jouvenel (1903-87) är en intressant politisk tänkare som sannolikt blivit mindre uppmärksammad än vad han egentligen är värd bland annat eftersom han i Frankrike, utan grund, efter kriget fick en stämpel av tysk kollaboratör. Hans idéer har kallats för ”konservativ liberalism” och det är möjligt att det är en korrekt beskrivning, i varje fall kan de Jouvenel inte placeras på en bestämd plats efter den sedvanliga höger-vänsterskalan. Han är för marknadsekonomi, vetenskap och rationalism men menar att vi måste finna former både för att tygla marknadskrafterna och för att komplettera rationalismen med en ytterligare dimension, en andlig dimension.

Det mest slående när jag laser Daniel Mahoneys bok om Bertrand de Jouvenel är déjà vu, att jag läst det förut, att hans idéer känns bekanta. Och det har en enkel förklaring, jag känner igen det mesta från Václav Havels Sommartankar, en filosofisk betraktelse kring politik och samhälle som Havel skrev något drygt år efter det att han blivit Tjeckoslovakiens president 1989. Förklaringen måste vara att Havel studerat de Jouvenel och tagit till sig stora delar av hans budskap. Det är i sig inget anmärkningsvärt, i synnerhet inte eftersom vi vet att det finns en nära koppling mellan de Jouvenel och Tjeckoslovakien, de Jouvenel var i sin ungdom sekreterare åt Edward Benes, då landets utrikesminister och senare president, och han behöll nära kontakter med Tjeckoslovakien därefter. Att för Václav Havel då studera de Jouvenel kan ha varit naturligt.

Vilka är då de viktigaste elementen i Bertrand de Jouvenels tankemodell? Ja, man kan peka på några hörnstenar.

Han tar avstånd från den okontrollerade individualismen, det kanske viktigaste i hans budskap och det som han ofta återkommer till. Det betyder i praktiken ett avståndstagande från modernismen, och från uppfattningen att människan är sin egen smed och hennes fria vilja får ingen makt eller kraft ifrågasätta. Det måste finnas gränser för den fria viljan menar de Jouvenel. Eller som han uttrycker det: ”Rights exist that it is not just to offend, rules that it isn’t prudent to violate. Respect for these rights and these rules imposes itself even when transgressing them appears to provide an opportunity to remedy a great evil or procure a great good.”

Den okontrollerade individualismen förklarar det han kallar ”the rationalist crisis”, detta att modernismen och det logiska och analytiska så till den grad har fått överhanden i det moderna samhället att det har hamnat i en djup identitetskris. Människans fria vilja måste kompletteras med ytterligare en dimension. Det måste till något utöver viljan, intellektet och egenintresset, något som har att göra med ansvaret för helheten, en känsla för anständighet och moderation. de Jouvenel menar att mänsklig frihet i ordets sanna betydelse kan bara nås om vi godtar och anpassar oss till att det finns något bortom den fria viljan, något som begränsar och modererar den, något viktigare, ”en högre lag”. Samtidigt förstår han hur vi har hamnat där vi hamnat. ”The modern critique of a “higher law” began as an understandable effort to defend the autonomy of politics against the intrusions of clerical authoritarianism. The proponents of the secular state understandably wished to overcome the religious strife that was so destructive of civic peace and social stability. By emancipating the will, however, they paved the way for intellectual currents and po¬litical movements that subverted the very meaning of law and promoted the full-scale totalitarian manipulation of human beings.”

Den sista meningen i det här citatet pekar mot en annan hörnsten i de Jouvenels tankemodell – kritiken mot staten, i synnerhet den totalitära staten. Mahoney beskriver det på följande sätt: “The modern state had ruthlessly subordinated every social authority, every makeweight, to its lordship. And it had been aided in this process of usurpation by intellectually bankrupt doctrines of popular sovereignty [med det syftar han på människans suveräna vilja] that mistook the power of the people with its liberty.” Varje samhälle måste för att vara sunt och mänskligt ge utrymme åt alla former av sociala grupperingar. Men den moderna staten, i varje fall i de tyranniska former av stat som de Jouvenel fick uppleva, har gått för långt, den undertrycker alla civila grupper, den har blivit en monstruös kraft som med jämna mellanrum måste ges offer för att hållas i schack. de Jouvenel liknar den moderna staten vid en Minotaurus. Problemet är, menar de Jouvenel, att det finns ingen Theseus i sikte som kan tämja eller döda odjuret.

de Jouvenel talar mycket om behovet av att skapa ”the common good”, man kanske kan översätta det med det allmännas bästa. Han menar att inget samhälle kan undvika att tackla frågan om det allmännas bästa – alltså frågan om hur människorna skall ordna sina samhällen för att de skall bli rimliga för medborgarna, kort sagt hur de skall leva bra tillsammans. Den klassiska filosofin gjorde rätt, menar de Jouvenel, när den satte det allmännas bästa i fokus för sina politiska reflektioner. Den fråga som de Jouvenel kommer tillbaka till åter och åter igen är hur vi skall kunna producera denna extra dimension, detta allmännyttiga, när samhället inte ser ut som det gjorde förr, när det inte längre kännetecknas av slutenhet, småskalighet och oföränderlighet som var det karaktäristiska för det förindustriella samhället, alltså det samhälle som de klassiska filosoferna kände som sitt när de formulerade kraven på ”the common good”. Det moderna samhället ser helt annorlunda ut, det bejakar öppenhet, mångkultur, innovationer och variation. Hur skall vi då kunna åstadkomma det allmännyttiga vi behöver för att få ett godtagbart samhälle?

Det är möjligt att man kan säga att det finns ytterligare ett viktigt element i de Jouvenel politiska-filosofiska tankebygge – en kritik mot politisk ideologi, han skiljer mellan å ena sidan den tid när politiken var återhållsam och det politiska inflytandet över samhällslivet litet och å andra sidan den ideologiska tidseran (”ideological age”) som började med den franska revolutionen och kulminerade med 1900-talets värsta tyranner, sådana som Stalin, Hitler och Mussolini. Han citerar Solzjenitsyn som apropå förhållandena i Gulag klarsynt noterar om den politiska ideologin, ”…it gives evildoing its long  sought justification”.

Betyder nu detta att jag accepterar de Jouvenels sätt att resonera? Nej, absolut inte ovillkorligt. Låt oss ta det lite mera systematiskt.

Den okontrollerade individualismens risker kan jag förstå som princip men samtidigt behöver vi inte söka länge för att inse att den moderna människan i praktiken ålägger sig en mängd restriktioner för sitt agerande som hon inte är tvungen till. Årtusenden av erfarenhet har lärt oss att vissa regler måste hållas, att vissa rättigheter inte får ifrågasättas, trots att vi kanske skulle vilja och ha möjlighet. Det är moderation av den fria viljan utan att vi ens ser det som så. Men därtill finns annat mera handgripligt och nära som pekar på samma sak. Vi har förhållandevis lätt att acceptera politiska beslut som snävar in vår frihet, och vi betalar stora delar av vår inkomst som skatt för att finansiera sådant som vi gör för det gemensamma och för andra människor, alltså sådant som egentligen inte är vår ”business”. Och det mest självklara, hur ofta bortser vi inte från vår egen vilja när det gäller familjen, vännerna, grannarna, arbetskamraterna etc.?

Visst, det finns en risk att individualismen, den fria viljan, kan gå för långt och det är troligt att de Jouvenel har rätt när han talar om modernismens eller rationalismens kris, och än mer när han kritiskt granskar staten och ser den som en Minotaurus, en monstruös kraft som inte längre är till människornas bästa utan för att tillgodose en elit eller ett parti med det verktyg den behöver för att behålla makten. Men man måste se hans kritik av staten i ett tidssammanhang. Han levde mitt i 1900-talets stora kriser, den liberala statens sammanbrott efter första världskriget, framväxten av nazismen och kommunismen och de totalitära regimerna, och det är ofrånkomligt att det påverkade hans idéer och förslag. Och även om han också under sin levnad kunde se den moderna välfärdsstaten växa fram efter 1930 i USA och vissa Europeiska länder, kanske han också i denna demokratiska och mer mänskliga stat anade vissa risker för överdrifter och övergrepp.

Det är möjligt att det i dag finns en annan vinkling på den långtgående individualismen som de Jouvenel skulle ha ogillat – den moderna libertarianismen. Längst har den gått i det amerikanska samhället. Man kan enkelt uttrycka det så att det ekonomisk-politiska paradigm som fick fäste i modern västerländsk politik i början av 1980-talet med Reagan och Thatcher, och som sedan spred sig över västvärlden, i dag har nått vägs ände. Den långtgående individualismen och de fria marknadskrafterna, som är de två viktigaste grundstenarna i det libertarianska paradigmet, har via den finansiella sektorn skapat så stora instabiliteter, globala kriser, att de positiva sidorna i form av hög relativ dynamik och tillväxt idag, 2012, bildligt talat har förbrukats. Möjligen skulle de Jouvenel om han hade levat idag sagt: ”där ser ni hur det kan gå med långtgående individualism”. Han skulle möjligen också ha sagt att han kände igen mönstret från 1920-talet.

När det gäller de Jouvenels syn på att vi i de moderna samhällena får allt svårare att producera det gemensamma, det vi behöver för det allmännas bästa, det han kallar ”common good”, är det svårt att ta till sig. Begreppet är inte tillräckligt tydligt definierat. Min tolkning är att han menar sådant som känslan för naturen och det övernaturliga, för äldre generationer, för kommande generationer, för religionen och dess budskap, för anständighet och vänskap. Det handlar om en dimension som ligger vid sidan av det individuella och den egna fria viljan. Václav Havel tycker ungefär på samma sätt och Havel säger något i stil med att vi som individer måste bli övertygande om att det finns någon ”däruppe”, någon överordnad människan, som kollar av att vi beter oss anständigt och med känsla för helheten, annars producerar vi inte det gemensamma goda vi behöver. Havel talar inte om Gud och religion men menar det. de Jouvenel ligger alltså mycket nära samma synsätt.

Är det något som jag kan acceptera? Ja, det är förmodligen nödvändigt att vi skapar ett större utrymme för andlighet, eller om man så vill religion, om vi skall komma bort från en del av de problem som kännetecknar dagens moderna samhällen – det meningslösa våldet, drogerna, alienationen, förflackningen, tomheten, historielösheten, det växande avståndet mellan generationerna etc. Och vi måste på något sätt få tillbaka känslan för att människan inte är naturens herre utan en integrerad del av naturen. Det är inte så länge sedan den känslan fanns, till exempel i det bondesamhälle som jag växte upp i under 1940-talet.

Vad till sist gäller kritiken mot de politiska ideologierna är det lätt att hålla med. Det vore bra om ideologierna var döda om vi med ideologi menar kommunism eller fascism. Jag utgår från att det var ideologi i denna mening som Václav Havel syftade på när han säger att ideologierna är döda. Men om vi med ideologi istället menar politiska rörelser som liberalism, socialdemokrati, konservatism, och för den delen även libertarianism, är det inte rätt att säga att ideologierna är döda. De lever i högsta grad. Det är ju dessa idériktningar i lite olika blandningar som de facto politiskt styr västvärlden.

Den finns kanske också en mer djupliggande aspekt på den här frågan. Kan det vara så att den västerländska människans relativa ointresse för politiker och för politiska partier, för att inte tala om politikerföraktet, faktiskt är svaga signaler som talar om för oss att politiska partier och program kommer att försvinna. Skälet måste i så fall vara att den moderna människan, i varje fall den välutbildade och självmedvetna människan, inte vill underordna sig ett politiskt program, hon vill själv fatta beslut i alla frågor utan bindning till någon ideologi. Och hon har möjlighet att göra det eftersom vi har ett öppet samhälle där en fri diskussion kan föras. Det ligger nära de argument som Herbert Tingsten använde när han på 1950-talet talade om ideologiernas död. Mot det kan man argumentera att vi som medborgare behöver visioner för hur framtiden kan se ut för vårt samhälle, och många konkurrerande visioner, för att komma  rätt i valet mellan olika handlingsalternativ. Om inte politiska partier skall ha ansvaret för att producera dessa framtidsbilder, vem skall då göra det?

Litteratur:

Havel, V., 1992, Sommartankar, Norstedts, Stockholm;

Mahoney, D. J., 2005, Bertrand de Jouvenel, ISI Books, Wilmington;