Teknologi kan, lite förenklat, sägas vara de intellektuella resurser som krävs för att framgångsrikt producera varor och tjänster. Man kan med Paul Romers rakt-på-sak-terminologi kalla företagets teknologi för det ”recept” med vars hjälp företaget skapar en konkurrenskraftig produkt. Företagets teknologi är ofta grundad på forskning och annat kodifierat kunnande men det har med hjälp av människor och kapital, framförallt teknologibaserade nyckeltillgångar (se nedan), förädlats till en avkastande tillgång, till en produkt som kan säljas på marknaden. Med den här definitionen inser vi att teknologin är en Änkans krus-tillgång, något som kan förbrukas och ändå finnas kvar (ekonomer talar ibland om en icke-rivaliserande tillgång).
   
Det ligger i sakens natur att företaget försöker att på olika sätt skydda sin teknologi. Det är samtidigt omöjligt att helt skydda sig från läckage. Patenthandlingar ger konkurrenterna information. Industrispionage förekommer. Nyckelpersoner slutar och går till konkurrenter eller startar eget och tar med sig sin unika kunskap. En ständigt pågående utveckling leder till att äldre generationer av teknologin lämnas öppna för insyn och kopiering. Det kan visserligen i enskilda fall försvåras med olika metoder men i det stora hela blir teknologin på sikt allmänt tillgänglig och på den basen kan nya kommersialiserbara tillgångar byggas. Sett i ett samhällsperspektiv bidrar det till ökad BNP-tillväxt. Att teknologisk ”spillover” i den här meningen förekommer är förklaringen till att Paul Romer definierar teknologi som ”…a nonrival, partially excludable good”. Den praktiska innebörden är att det är svårt att för mer än en kort tid skydda äganderätten till en ny attraktiv teknologi. Teknologiskt spillover är för övrigt grundstenen i det synsätt som ligger bakom den nya, så kallade endogena tillväxtteorin.

Teknologi och teknologibaserade nyckeltillgångar är inte samma sak

Det är viktigt att vi skiljer mellan företagets teknologi och dess teknologibaserade nyckeltillgångar. De senare är de tillgångar i form av byggnader, maskiner, mjukvaror, organisation etc, och givetvis människor och team, som byggts upp i företaget baserade på en viss teknologi och som är avgörande för att kunna producera en produkt för marknaden.

Det är således inte ny teknologi som skapar tillväxt, det är den nya teknologin inbäddad i andra tillgångar i företaget som gör det. Och nyckeltillgångar i denna mening låter sig inte normalt exploateras utan ekonomisk ersättning till ägaren. De är med andra ord privata i ordets sanna mening. Man skulle med Paul Romers sätt att uttrycka sig kunna säga att om teknologin är ”…a nonrival, partially excludable good” är en teknologibaserad nyckeltillgång i allt väsentligt ”…a rival, excludable good”. 

Det betyder givetvis inte att Paul Romer och andra har fel när de menar att ny teknologi genom spillover ger positiva externa effekter. Det är endast fel i den meningen att ny teknologi efter en tid blir en slags fri nyttighet i samhället som lätt låter sig omvandlas till ökat förädlingsvärde. Teknologiläckage kan förekomma men teknologin är till följd av denna inbäddning i nyckeltillgångar av olika slag mycket svår för ett utomstående företag att ekonomiskt dra nytta av. Det vanliga är att dessa nyckeltillgångar förmeras  och därmed, allt annat lika, ger absolut förädlingsvärdetillväxt i samhällsekonomin – genom att företaget säljer mer och expanderar. Eller genom att teknologin sprids genom licensiering eller franchising. Det är detsamma som att säga att det land som, relativt sett, har en större andel nyskapande i företagssektorm av allt att döma också kommer att ha en, allt annat lika, högre relativ tillväxt.

Sett i ett politiskt perspektiv är ny teknologi inbäddad i nyckeltillgångar emellertid inte en ”quick fix”. Vi förstår att det inte är så enkelt som att öka det statliga FoU-stödet till företagen. Det kan ge positiva tillväxteffekter men det är inte tillräckligt. Det som också måste fungera är den process i företaget som skapar teknologibaserade nyckeltillgångar. Det som krävs för att ny teknologi skall utvecklas och bli en produkt eller tjänst som efterfrågas på marknaden är ett helt batteri av egenskaper hos företaget och dess ledning, allt från kreativitet och strategisk insikt hos dem som arbetar med utvecklingen till ägarnas och företagsledningens villighet att investera i människor och realkapital och ta de risker som är förknippade med det.

Vi har i de flesta OECD-länder, och inte minst i Sverige, under lång tid levt med hypotesen att det land som satsar mer än andra på FoU kommer, allt annat lika, att ha en snabbare BNP-tillväxt. Det blir i det här perspektivet en förenkling av sambanden. Dels av de skäl vi just diskuterat. Dels eftersom lokaliseringen av själva utvecklingen av teknologin i sig är förhållandevis ointressant, det som skapar tillväxt är var de teknologibaserade nyckeltillgångarna finns och var produktionen bedrivs. Ett stort företag som utvecklar, kanske med statligt FoU-stöd, en viss teknologi i Sverige men förlägger produktionen till ett annat land ger i den delen ett förhållandevis begränsat bidrag till den svenska BNP-tillväxten. Det är för övrigt en av huvudförklaringarna till det som har kommit att kallas ”den svenska FoU-paradoxen”.

Texten är, något bearbetad, hämtad från min bok Det nya företagets samhälle (SNS 2004), s 170. Läs mera här!