Med tillväxt menas för det mesta, åtminstone i alla ekonomiska och politiska sammanhang, bruttonationalproduktens (BNPs) tillväxt. BNP mäts då från produktionssidan, det vill säga BNP-tillväxt blir ett uttryck för hur landets samlade produktion utvecklas i termer av förädlingsvärde. När vi talar om att ett lands BNP-tillväxt ett visst år exempelvis har varit 2 procent skulle vi lika gärna kunna ha sagt att landets förädlingsvärde hade ökat med 2 procent.

Vad är då förädlingsvärde? Ja, helt enkelt det värde som arbete och kapital gemensamt åstadkommit i ett land under en viss period, den samlade produktionens värde. Förädlingsvärdet skapas både i privat och offentlig sektor – den helt dominerande delen i privat sektor. Sveriges BNP uppgick år 2007 till cirka 3 100 miljarder kronor. ”Näringslivets bidrag till BNP” (som är en term hämtad från nationalräkenskaperna) svarade för 2 500 miljarder kronor – eller i runda tal 80 procent. På nivån 77-80 procent med en stigande tendens har näringslivets, den privata sektorns, bidrag till BNP legat under den senaste 25-årsperioden. Längre tillbaka i tiden var den privata sektorns, “marknadens”, bidrag till BNP ännu större vilket den här intressanta tabellen visar (hämtad från Statistisk Årsbok 2010).

BNP-måttet, som började användas under 1940-talet, är inte fulländat. Det brukar sägas att det är ett dåligt mått på välfärdsnivån bland annat eftersom det värdemässigt likställer genuint välfärdshöjande verksamheter med sådana som handlar om att röja upp efter företagens och medborgarnas framfart. Jag är av olika skäl skeptisk till det argumentet – på ungefär följande grunder. Det sägs att dessa ”röja upp”-aktiviteter tenderar att ge en överskattning av BNP sett i välfärdsperspektiv. De borde behandlas ungefär som avskrivningar eller nedskrivningar i den ekonomiska kalkylen, något som belastar resultatet. Men givet en specifik situation, till exempel att det förekommer toxiskt avfall från en viss produktion, är det välfärdshöjande att på olika sätt försöka ta hand om avfallet och eliminera gifterna. Det kokar ner till att vi som beslutsfattare inte är perfekta – att vi då och då fattar felaktiga beslut, att vi inte alltid tar hänsyn till de långsiktiga effekterna vid en investering etc. Och då måste vi rätta till de misstag som har gjorts – och det kräver resurser. Den resursanvändningen måste rimligen väga lika tungt i BNP som all annan resursanvändning.

Det finns däremot en annan brist som är svår att bortse från. Allt det arbete som görs, och allt det realkapital som används, utanför den formella ekonomin – i hushållen, i ”byta-tjänster-med-varandra-ekonomin”, i delar av den grå och svarta ekonomin etc. – räknas inte in i BNP. Blandas inte en registrerad betalning in i transaktionen kommer den helt enkelt inte med i statistiken. BNP handlar om betalda aktiviteter i samhället.

En anteckning om vad nationalekonomin säger om tillväxt

”Economic growth rests on three key variables identified already by Smith: the saving rate, efficiency, and the depreciation of capital” skriver Thorleif Gylfason sammanfattningsvis i sin bok Understanding Economic Growth (SNS 1998). 

Två kommentarer måste göras till den formuleringen. Den första faktorn, sparandegraden, är naturligtvis spegelbilden av kapitalbildningen. Redan i landet Bröd & Skådespel (läs om landet Bröd & Skådespel här) stod det klart att i ett slutet samhälle blir det inga investeringar utan sparande. Ju högre relativt sparande och därmed kapitalbildning under en viss period, desto större är förutsättningarna för att den relativa tillväxten blir hög i de perioder som kommer därefter. 

Det sambandet gäller naturligtvis fortfarande. Men det har luckrats upp i det öppna samhället. Moderna finansiella marknader gör sparandet i det egna landet mindre avgörande för kapitalbildningen. Är de projekt som redovisas för finansiärerna tillräckligt attraktiva, det vill säga har de en förväntad avkastning givet en viss risk som är minst lika bra som de alternativ som finns på marknaden, då kan investeringen finansieras och då kan landet tillgodogöra sig det tillskott till tillväxten som investeringen leder till.

Den andra kommentaren är att det tillväxtbegrepp som avses i Gylfasons formulering är ett annat än det vi här diskuterar. Vi definierar BNP-tillväxt i produktionstermer, som förädlingsvärdets utveckling under en viss period. Det har inte Adam Smith gjort när han sagt att ekonomisk tillväxt också påverkas av avskrivningar. Avskrivningarna har inget att göra med förädlingsvärdets utveckling, de påverkar helt enkelt inte tillväxten.

Att avskrivningar däremot är relevant i ett inkomstperspektiv är uppenbart. Har man i landet tidigare investerat fel, måste kostnaderna för det tas ur det samlade förädlingsvärdet och inkomsten sjunker. Strukturarbetslöshet, företagsnedläggningar, låg lönsamhet i vissa sektorer etc. är de yttre tecknen i den reala ekonomin. Det syns i det enskilda företagets resultaträkning som avskrivningar på ekonomiskt föråldrat kapital och andra kostnader, till exempel avgångsvederlag. I nationalräkenskaperna omvandlas dessa kostnader till minusposter som tär på faktorinkomsterna, kort sagt blir det mindre över för löner och kapitalinkomster. Denna tredje post, avskrivningarna, var sannolikt mycket stor i många OECD-länder, och definitivt i Sverige, under 1980-talet. Vi fick då med stora omstruktureringskostnader och därmed lägre inkomst betala för de felallokeringar som gjordes under framförallt 1960- och 1970-talen.

Vad är det som idag bestämmer ett lands relativa tillväxt?  

Givet dessa kommentarer skulle den moderna tillväxtforskningens slutsatser kunna formuleras så att ett lands relativa tillväxt kretsar kring fyra nyckelord – resurserna, effektiviteten, strukturen och utvecklingsförmågan. Eller uttryckt på annat sätt. Relativ tillväxt i ett land följer av:

• hur stor kapitalbildningen är relativt sett, det vill säga hur mycket satsar landet jämfört med andra på att bygga ut den samlade kapitalstocken respektive i hur stor utsträckning kommer fler människor i arbete och arbetar flera timmar (resurskomponenten),
• hur effektiva landets företag och icke-marknadsorganisationer, typ myndigheter, är på att göra dessa resurser produktiva, det vill säga hur bra är man relativt andra på att effektivt producera för marknaden respektive i offentlig sektor. Denna andra faktor består i praktiken av två delar. Dels handlar det om den relativa effektiviteten givet en viss struktur och organisation (effektivitetskomponenten). Dels om den relativa effektivitet som kan åstadkommas genom omstrukturering och omorganisation av produktionen (strukturomvandlingskomponenten), respektive
• hur effektiva landets företag och icke-marknadsorganisationer är på att få fram fler nya attraktiva produkter som kunderna är beredda att köpa mycket av respektive betala bra för (utvecklingskomponenten).

Resurskomponenten är den kvantitativa storheten. Vi inser att sådant som högre kapacitetsutnyttjande, fler människor i arbete, ökad nettoinvandring, ökade bruttoinvesteringar etc. påverkar BNP-tillväxten positivt.

Den andra faktorn, effektivitetskomponenten, skulle vi kort och gott kunna kalla ”effektiv produktion”. Ett företag med effektiv produktion är med andra ord bättre än konkurrenterna på att producera en viss given produkt utan mer djupgående strukturförändringar och utan att nya produkter kommer in i bilden. När alla företag, organisationer, myndigheter etc. i ett land betraktas som en helhet, och det är ju det vi gör vid BNP-beräkningarna, blir en hög effektivitet i denna mening givetvis en omständighet av betydelse för den ekonomiska tillväxten. Men ändå har den en med tiden minskande betydelse för den relativa tillväxten.

Anledningen är att det tycks, kort sagt, som om strukturomvandling och utveckling mer och mer tar över från produktion som förädlingsvärdeskapande kraft i de högt utvecklade västländerna. Företagen får för varje år som går allt svårare att tjäna pengar på bara effektiv produktion. Det blir ekonomiskt alltmera tvingande att ständigt se över produktionens struktur och ständigt utveckla nya produkter.

Strukturomvandlingskomponenten sätter fokus på organisation och management. Sambandet mellan den relativa BNP-tillväxten och företagens organisatoriska förmåga visavi andra länders företag är sannolikt mycket stark – och vi talar då också om organisation i meningen struktur, hur företagen samarbetar och strukturerar sin produktion. De så kallade nätverksföretagen är ett konkret exempel på företags- och branschnivån. De nätverksföretag som har lyckats, Dell kan vara ett exempel, har hittat nya sätt att organisera produktionen på som väsentligt höjt produktiviteten och effektiviteten. Det har i sin tur skapat stora marknadsframgångar och förädlingsvärden.
   
Utvecklingskomponenten talar för sig själv. Om ett land har, relativt sett, många företag som har lyckats få fram nya attraktiva produkter till marknaden, och om dessa produkter tillverkas i landet, är det högst sannolikt att, allt annat lika, landets relativa tillväxt har ökat. Det finns många skäl till det. En ny produkt skapar för det mesta ett tidsbegränsat monopol som ger goda möjligheter att ta ut höga priser. Vi vet att priselasticiteten på nya produkter normalt är lägre än på etablerade produkter och det bör få positiva effekter på förädlingsvärdet.

 ___________________________________________
Detta är en lätt redigerad och uppdaterad text hämtad från kapitel 9 i Det nya företagets samhälle (SNS, 2004).