1980-talet är på många sätt ett nyckeldecennium för den som vill förstå vad som händer med ekonomi och politik idag, och varför vi hittills under 2000-talet har fått leva med mer eller mindre konstanta ekonomiska kriser. Det var då, under 1980-talet, grunden las för ett nytt ekonomisk-politiskt paradigm som sedan dess dominerat västvärlden. Det var Ronald Reagan i USA och Margaret Thatcher i England som var de viktiga politiska nytänkarna.  Med hjälp av tre grafer skall jag försöka konkretisera vilka effekterna blev av den här omläggningen. Alla tre graferna handlar om USA, och om amerikansk ekonomi men i grova drag är det samma utveckling vi har sett i alla OECD-länder efter 1980. Det är bara det att tendenserna i USA är tydligare, och konsekvenserna för människor och företag därför större.

Den första bilden (Källa: The World Top Incomes Database, klicka för större bild) visar att gruppen höginkomsttagare i USA efter 1980 har tagit hand om en ständigt växande del av inkomstkakan.  Man ser ett tydligt trendbrott i början av 1980-talet jämfört med den stabila utveckling som gällde under perioden dessförinnan, 1950-1980. Mera precist kan man se att gruppen med de 10% högsta inkomsterna sedan 1980-talets början har ökat sin andel av den totala inkomsten från nivån kring 32-34%, till ca 46% idag (2010). Med andra ord tar denna lilla grupp nu hand om nästan halva USA:s inkomster. Med inkomst menas då summan av inkomst av tjänst och inkomst av kapital. Om ”Top 10%”-gruppen 2010 skulle ha haft samma andel av totalinkomsten som före uppgången, säg 33% istället för 46%, visar en grovuppskattning att alla andra inkomsttagare (som jag antar är 150 miljoner) som ett genomsnitt hade ökat sina inkomster 2010 i storleksordningen $12000 (ca 80 000 kronor). Det är högt belopp när man vet att genomsnittsinkomsten i USA 2010 var $39 000 (och medianinkomsten $26 000). ”The Rest 90%” skulle med andra ord genomsnittligt ha ökat sin inkomst med över 30% om inkomstfördelningen 2010 hade sett ut som den gjorde i början av 1980-talet. Man behöver inte mycket fantasi för att förstå att ett sådant tänkt samhälle inte hade haft stora likheter med det som finns idag i USA – på  gott och ont.

Den andra bilden (klicka för större bild), en slags konkretisering av den första, visar att ersättningarna till amerikanska verkställande direktörer formligen har exploderat efter 1980. De femtio största amerikanska företagens direktörer tjänade enligt en uppmärksammad studie (se Frydman & Jenter, figuren hämtad från den rapporten) i stort sett kring $1 miljon om året från slutet av 1930-talet och fram till och med 1970-talet. (Allt räknat i fasta priser, 2000 års dollar). Därefter, från 1980, har direktörerna i storbolagen på 30 år ökat sin ersättning tiofalt – med 900% – till omkring $10 miljoner. Det är en nästan obegripligt stor höjning, i synnerhet när man vet att den reala medianlönen i USA under samma tid, efter 1980, ökat med mindre än 1% per år, enligt vissa beräkningar med bara ca 0,5% per år.

Den tredje bilden (Källa: Wilkinson & Pickett, The Spirit Level, klicka för större bild) visar att den sociala rörligheten i USA, (definierat som hur stor andel av en viss inkomstgrupp som blir kvar i samma inkomstgrupp som föräldrarna, alltså hur stor andel som inte har kraft att bryta sig loss och göra ”inkomstkarriär”). Mönstret är tydligt. För varje decennium från 1950-talet och fram till och med 1980-talet ökade den sociala rörligheten i USA (=allt lägre staplar). Från 1990-talet och framåt har den sociala rörligheten försämrats radikalt.

Den röda tråden

Den röda tråden i de tre bilderna är att något väsentligt skedde med amerikansk politik och ekonomi under 1980-talet som i grunden ändrade förutsättningarna för hur landets inkomster skulle komma att fördelas (Bild 1-2), och därmed i grunden också ändrade de sociala förutsättningarna (Bild 3).

Vad var det då som hände vid den här tiden, och som uppenbarligen fick grundläggande konsekvenser för det amerikanska samhället? Ja, jag har redan antytt att det handlade om ett paradigmskifte i den ekonomiska politiken. Lite mera precist kan man säga följande:

Sedan 1900-talets början har västvärlden upplevt tre dominerande makroekonomiska idébyggen – klassisk ekonomi fram till 1930-talet, därefter Keynesianism under framförallt 1950- och 60-talen, och från omkring 1980 till idag det som jag i ett annat sammanhang har kallat ”den postmodernistiska klassiska ekonomin” (eftersom den har tydliga släktdrag med klassisk ekonomi), i praktiken en makroekonomisk modell där utrymmet för politiska ingrepp på marknaderna, eller för offentlig produktion, blivit allt mindre. Det var den marknadsorienterade modellen som Reagan och Thatcher gjorde till politiska framgångssagor under 1980-talet, och som i nästa steg spred sig över västvärlden med obeveklig kraft eftersom friare marknader både löste upp en del makroekonomiska knutar (till exempel kroniskt hög inflation) och släppte loss krafter på marknaden som betydde ökad tillväxt, och i sista hand ökad välfärd för medborgarna.

Med tiden har också en del avigsidor med det nya paradigmet visat sig. Inkomstolikheterna har ökat dramatiskt mellan en liten grupp i toppen av inkomstskalan som fått se sina realinkomster öka kraftigt, och alla andra som i mer eller mindre hög grad har fått se sina reala inkomster stagnera, eller minska. Grundregeln för inkomstfördelningen har blivit enkel – ju högre inkomstnivå, desto högre inkomstökning (och vice versa). Föga förvånade har det i sin tur fått oönskade sociala konsekvenser. Även där går det att formulera en grundregel – ju större inkomstskillnader, desto större sociala problem.  Med andra ord, det land som har relativt andra länder större inkomstskillnader, kan också räkna med större sociala problem (fattigdom, kriminalitet, droganvändning, spädbarnsdödlighet etc. men också sådant som lägre social rörlighet, mindre förtroende mellan medborgarna etc.) USA är arketypen för ett sådant land. Det är ingen tillfällighet att 46 miljoner amerikaner, 15 procent av befolkningen, idag (våren 2012) har socialbidrag (definierat som mottagare av food stamps). Det är för övrigt inte heller en tillfällighet att gruppen food stamps-mottagare i USA har ökat från 27 miljoner 2007 till idag 46 miljoner.

Det är med det här perspektivet inte en särskilt djärv gissning att ”Reaganomics”, om det får stå för dagens variant av paradigmet som det tillämpas i USA, är nära vägs ände. Att det kommer en omprövning är ofrånkomligt, och att den kommer snart, inom de närmaste åren, är sannolikt. Det är inte bara växande inkomstklyftor och svåra sociala förhållanden för en stor del av befolkningen som är problemet. Det har visat sig att den fria marknaden leder finanssektorn in på en väg med spekulationer som ett modus vivendi, ett sätt att leva, som i vissa fall blir en bubbla, och som då i värsta fall när den spricker, som subprime-krisen 2008/2009, sprider sig till real sektor och drabbar tillväxten och jobben. Exakt den konsekvens västvärlden fortfarande lever med.

En sådan omprövning kommer att bli extra svår för USA och amerikanska politiker. Att det var Ronald Reagan som introducerade det nya paradigmet i början av 1980-talet med en politik som lämnar stort utrymme åt marknaden och inskränker det gemensamma, var ingen tillfällighet. Det nya sättet att tänka styrdes av värderingar och synsätt som på många sätt hade djupa rötter i amerikansk historia. Och det som gör det ändå svårare för USA är att med tiden har tron på marknadens överlägsenhet visavi det gemensamma hos många beslutsfattare blivit, skulle jag säga, en övertro, nästan en religion. Att en så central person för amerikansk ekonomi efter 1980 som Alan Greenspan inte bara hade personlig kontakt med libertarianen Ayn Rand, utan också omvittnat i mycket delade hennes världsbild (som verkligen inte ger något utrymme för politisk inblandning) är tankeväckande. Man förstår varför Alan Greenspan såg det som ett framsteg att till exempel Glass-Steagall Act kunde tas bort 1999. För det handlade om att ge större frihet till finansmarknadens aktörer. I sak handlade det om att investmentbolagen och bankerna inte längre behövde vara organisatoriskt åtskilda.

Konsekvensen har blivit att USA i sin tro på marknadens överlägsenhet, och sin parallella misstro mot ”government” och politiska lösningar, har hamnat i ett extremläge med sin samhällsmodell. Det är min prognos att det kommer att bli mycket dyrt mätt i tillväxt och politisk stabilitet för USA att ta sig ur detta extremläge. Det blev det i varje fall för Sverige när vi gick för långt i välfärdsstatsbygge med den svenska modellen under ett par efterkrigsdecennier. Och återtåget kommer att ta lång tid för USA. Precis som det gjorde för Sverige.

Jag diskuterar dessa frågor mycket mera utförligt i Dagbok från USA – anteckningar om en samhällsmodell i fritt fall.

Litteratur:

Frydman, C. & Jenter, D., 2010, ”CEO Compensation”, Annual Review of Financial Economics 2(1), December 2010;

Wilkinson, R. & Pickett, K., 2009, The Spirit Level, Penguin Books, London;