Under de närmaste månaderna skall jag då och då kommentera den pågående amerikanska debatten om ett nytt sjukvårdssystem. Skälet är enkelt. Att amerikanarna har skapat ett vårdsystem som år efter år genererar 50% högre kostnader än motsvarande system i andra västländer utan att hälsoläget är signifikant bättre  (i själva verket väsentligt sämre) är ett memento för alla som är intresserade av samspelet mellan ekonomi och politik. Förvånande nog tycks amerikanen dessutom vara högst ovilligt att ändra på detta system.

OECD har tagit fram vad man kallar A System of Health Accounts som gör det möjligt att jämföra hur vårdutgifternas struktur ser ut i olika länder. Man kan mäta och jämföra länderna i tre dimensioner – hur vårdens utgifter finansieras (offentlig vs privat), hur de fördelas på olika typer av vård (sjukvård, omsorg, läkemedel etc.) respektive var vården produceras/levereras (sjukhus, vårdcentraler och andra öppenvårdsenheter etc.). För första gången har nu också Sverige tagit fram ett underlag för att kunna vara med i jämförelsen. Rapporten, Svenska hälsoräkenskaper 2001-2006, publicerades i april 2008.
Den här OECD-statistiken gör det också möjligt att identifiera och jämföra särdragen hos två av de viktigaste vårdsystemen, den så kallade Beverage-modellen (skattefinansierat single payer system, i allt väsentligt offentliga vårdgivare, höga rättviseambitioner) som finns i England och i de nordiska länderna, inklusive Sverige, respektive Bismarck-modellen (privatfinansierat via non-profit försäkring, mestadels privata vårdgivare, höga rättviseambitioner), som finns, förutom i Tyskland, i bland annat Schweiz och Japan. Kanada (privatfinansierat single payer system, privata vårdgivare, höga rättviseambitioner) kan man säga har en blandmodell, en blandning av Beverage och Bismarck.
Till det kan vi lägga USA-modellen (merparten privat finansiering, mestadels privata vårdgivare, låga rättviseambitioner) som är ett helt eget kapitel utan större likheter med hur det ser ut i andra länder. USA-modellen utmärker sig särskilt på två punkter. För det första de, relativt sett, låga rättviseambitionerna. Det är fortfarande upp till individen själv att avgöra i vilken utsträckning han eller hon skall vara försäkrad mot sjukdom, olyckor och annat som kan drabba individens hälsa. Det är bakgrunden till att över 46 miljoner amerikaner idag saknar sjukförsäkringsskydd. För det andra är marknadsinslaget markant större än i andra utvecklade länder. Det gäller särskilt marknaden för privata sjukförsäkringar.
Jag har gjort en sammanfattning av OECD-studiens resultat i tre tabeller. De talar i allt väsentligt för sig själva:

1. Typ av finansiering (offentligt vs privat)

Kommentar: Det vi ser är att den amerikanska modellen till en mycket stor del bygger på privata försäkringslösningar (37%). Det vi inte ser är att bakom den siffran döljer sig en sedvanlig privat försäkringsmarknad med försäkringsbolag som i allt väsentligt är fria är välja vilka risker man vill ta. Det är till exempel inte ovanligt att en person nekas försäkring/får höjda premier beroende på hälsostatus/förändringar i hälsostatus. På den här punkten skiljer således USA-modellen ut sig från andra länders sjukförsäkringsmodeller. Det skall samtidigt sägas att en viktig del av Obamas förslag till reformering av det amerikanska vårdsystemet så som det diskuteras hösten 2009 är just att begränsa de privata sjukförsäkringsbolagen frihetsgrader.

2. Typ av ändamål (sjukvård, omsorg, läkemedel etc.)

Kommentar: Det mest iögonenfallande i tabellen är administrationskostnaderna. USA har här en väsentligt högre siffra (8%) än övriga länder. Och om definitionen breddas till alla administrationskostnader som kan förknippas med vården – alltså alla kostnader i alla led vid sidan av själva omhändertagandet/vården – blir siffran väsentligt högre än 8%. En studie (avseende akutsjukvården i Kalifornien) visade att enbart de administrationskostnader som kunde relateras till vårdens betalningar (”Billing and Insurance-related costs”) var i storleksordningen 20% av totalkostnaderna (läs mera här). En annan studie jämför USA med Kanada och kommer till slutsatsen att administrationskostnaderna i den amerikanska vården är i storleksordningen 30% av totalkostnaderna, dubbelt så höga som i Kanada (läs mera här).

3. Typ av producent/leverantör (sjukhus, öppenvårdsenheter, apotek etc.)

……………………………………………………………

Fotnot till tabell 2
I SCBs redovisning av de svenska siffrorna finns en relativt stor ”ofördelad” post (”Ej klassificerat till specifik producent”). Så gott som hela denna post, motsvarande dryga 2 procent av den svenska vårdens totalutgifter (ca 8 miljarder kronor 2005), finns i SCB-statistiken redovisad under ”Övrig specialiserad sjukvård” i öppenvård (kod HC 1.3.3). Enligt SCB bör den ofördelade posten till största delen bestå av varor och tjänster upphandlade av den öppna specialiserade sjukvården. För att kunna jämföra med övriga länder, som inte har någon restpost av det här slaget, hänförs i tabellen denna ofördelade post till kategorin ”Sjuk & tandvård”.  Det är den enda punkt där jag gått in och påverkat siffrorna.