Att USA för ett drygt hundratal år sedan tog över det ekonomiska världsherraväldet (och så småningom också det politiska) från England är ganska lätt att förstå när man med den ekonomiska historien i hand granskar orsakerna. Det var framför allt på tre områden som USA hade relativa fördelar. För det första det egalitära samhällets fördelar. Med det vi idag vet om vad som bestämmer tillväxten (för enkelhets skulle definierad som BNP per capita) är det lätt att förstå att det förhållandevis jämlika amerikanska samhället där den driftige, intelligente och omdömesgille oavsett bakgrund hade en möjlighet att komma fram var mera tillväxtvänligt än vad de ingrodda sociala strukturerna i England var.

För det andra hade USA mot slutet av 1800-talet stora fördelar av att den egna marknaden var så stor. Det betydde skalfördelar i produktionen som blev allt mera väsentligt i takt med att massmarknader av olika slag utvecklades. Och dessa ”den stora marknadens fördelar” fortsatte att vara betydelsefulla för den amerikanska ekonomins relativa tillväxt under i stort sett hela 1900-talet. Det gällde också för det tredje området – de demografiska fördelar som steg för steg byggdes upp. USA hade (och har) en generös invandringspolitik och var duktiga på att integrera de nya medborgarna, och att ta vara på den kunskap, erfarenhet och energi som invandrarna tog med sig.

Under framförallt storföretagseran, den period då mycket stora, vertikalt integrerade företag dominerande industriproduktionen, grovt sett perioden 1880-1980, gav dessa tre faktorer USA en stor relativ fördel när vi talar om ekonomi. Det var under den perioden som den amerikanska ekonomiska hegemonin byggdes upp till något som liknande total ekonomisk dominans, och i nästa steg politisk dominans.

Idag är bilden annorlunda på två av dessa tre punkter. Demografin, åldersstruktur och befolkningstillväxt, ger fortfarande USA konkurrensfördelar visavi Europa. Däremot finns inte längre det egalitära amerikanska samhällets relativa fördelar kvar, i varje fall inte i samma utsträckning som för 100 år sedan. I Europa är vi idag minst lika jämlika i meningen att vi ger människor möjligheter att göra en samhällsinsats på egna meriter i stort sett utan inblandning av klass och utan karriärkorruption. Den stora amerikanska marknaden ger inte heller längre samma relativa fördel. Marknaderna har vidgats långt utöver nationella gränser genom politiska överenskommelser, typ den inre marknaden i Europa. Skalfördelar till företag som kommer från ett land med en stor egen marknad finns inte längre på samma sätt. Det beror också på, och det är inte oväsentligt i sammanhanget, att storföretagssystemet gradvis håller på att ersättas av ett helt nytt produktionssystem (jag har kallat det Det nya företaget, läs mera här) där skalfördelar inte spelar samma roll för den relativa konkurrenskraften.

Det här betyder inte att den amerikanska ekonomin idag saknar konkurrensfördelar, inte alls. Den affärs- och utvecklingsorienterade högre utbildningen och forskningen, den effektiva riskkapitalmarknaden, kanske världens bästa, flexibiliteten på arbetsmarknaden och inte minst den allmänna dynamiken och viljan att lyckas, allt talar för att USA har goda förutsättningar att konkurrera med andra länder också idag. Men två att de tunga relativa fördelarna som historiskt har funnits, detta att alla som vill och kan har en möjlighet att lyckas, och ”den stora marknadens” fördelar, har således till stor del neutraliserats.

Till det kan sedan läggas det verkligt allvarliga, att det amerikanska politiska systemet av olika anledningar inte tycks hänga med i utvecklingen, det verkar inte kunna klara av den moderna västmänniskans krav på trygghet, välfärd, miljöhänsyn och ekonomisk rättvisa. Med andra ord, USA underinvesterar i gemensamma verksamheter och kollektiva åtaganden till följd av politiska låsningar. ”Government” är ett skällsord både för republikaner och demokrater. På ideologiska grunder väljer man till exempel privata lösningar på samhällsproblem som skulle kunna lösas mycket mera effektivt om det gjordes gemensamt.  Att man låter privata försäkringsbolag ta hand om sjukvårdens finansiering till väsentligt mycket högre kostnader än vad ett skattefinansierat ”singel payer” system kräver, kan vara ett konkret exempel. De mycket stora underinvesteringarna i  infrastrukturen kan vara ytterligare ett exempel (läs mera om USAs usla infrastruktur här).

Jag menar att detta ”politiska underskott” i USA kommer att med tiden bli alltmera tydligt, och alltmera kostsamt när vi talar om konkurrensförmåga.