Francis Fukyama, amerikansk filosof, författare och fd diplomat, intervjuades i går kväll (19 maj) på BBCs Hard talk. Det var i första hand ett samtal om hans nya bok, The Origins of Political Order (mest känd är han som författare till The End of History från 1991, läs mera om den boken här). Vad The Origins of Political Order handlar om är hur vi kan åstadkomma att världens problematiska länder blir, bildligt talat, som Danmark (”getting to Denmark” är ett uttryck som Fukuyama flitigt använder). Med andra ord, hur åstadkommer vi att länder som Somalia, Bosnien, Afghanistan etc. blir stabila demokratier som erbjuder sina medborgare ett rättsäkert och tryggt samhälle, kort sagt blir som Danmark? Det handlar, menar Fukuyama, inte om kunskap om hur Danmark (och andra liberala demokratier med en högt utvecklad kapitalism) fungerar, det är på det hela taget väl känt, utan om implementering, om den krokiga och långa vägen till demokrati och konkurrenskraftig marknadsekonomi. Möjligen, men bara möjligen, finns det en del genvägar.

Det mest tankeväckande i samtalet var emellertid Fukuyamas pessimistiska syn på USA. Eller mera precist, på det amerikanska politiska systemets förmåga att lösa samhällsproblemen. Det verkar, säger Fukuyama, som om det finns så många ”checks and balances” i systemet att det visar tendenser till förstelning. Och det handlar inte i första hand om att konstitutionen sätter upp gränser för vad som till exempel en amerikansk president kan göra utan om att hela det politiska systemet i USA idag är så insnärjt i beroendeförhållanden, inte minst genom lobbying, och styrt av ideologi, att förmågan att sätta sig ner och komma överens om hur man skall lösa viktiga samhällsproblem inte längre finns i tillräcklig omfattning.
Jag tror att Fukuyama har helt rätt. Sjukvårdsreformen från 2010, som jag följde på nära håll, blev en politisk halvmesyr trots behovet av en reform och trots en av demokraterna dominerad kongress. Och finansreformen, också den från 2010, är i och för sig förtjänstfull på många punkter men politikerna misslyckades med det viktigaste, att låta Wall Street ta konsekvenserna för sina handlingar före och under finanskrisen. USA har satt sig i en helt orimlig situation med en handfull banker som är ”too big to fail” och som därmed sätter ett av kapitalismens fundament, att företag skall kunna gå i konkurrs, ur spel. Det kommer inte att hålla på sikt. Antingen får vi en ny, ännu djupare finanskris med sitt epicentrum på Wall Street med nya möjligheter för politikerna att åstadkomma en fungerande finansmarknad. Eller också – men det är osannolikt av just de skäl som Fukuyama anför – agerar politikerna proaktivt och tvingar fram en uppdelning av de stora amerikanska bankerna. Båda alternativen kommer att tära på den amerikanska konkurrenskraften. Ett tredje, högst aktuellt, exempel på oförmågan att politiskt komma överens gäller hur den växande amerikanska statsskulden skall komma under kontroll.

När Fukuyama får frågan vad man kan göra åt det politiska systemets låsningar, säger han att hade hoppats på att finanskrisen 2008/2009 skulle komma att bli en tillräcklig kraft. Men så blev det alltså inte. Vi måste vänta på nästa externa störning menar han. Och man kan med erfarenheterna från finanskrisen tillägga att det måste till en våldsam politisk jordbävning, kanske utlöst av just en ny, ännu större, finanskris, för att något i grunden skall ändras i hur det amerikanska politiska systemet fungerar.