Det här är en utmärkt bok om den amerikanska politiska krisen. Den är utmärkt av flera skäl. Framförallt för att den i mitt tycke mer tydligt än annat jag läst fokuserar på USAs mest grundläggande och akuta problem – de stora, och för varje år växande inkomstklyftorna. Men boken är bra också av det triviala skälet att den är välskriven och underhållande, dessutom märks det att den är skriven av en politiskt kunnig och erfaren person med en akademikers respekt för fakta. (Robert Reich är professor i statsvetenskap vid Berkeley, fd arbetsmarknadsminister i Clinton-administrationen, och välkänd författare och debattör. Man bör också tillägga att han är liberal, vilket betyder radikal med amerikansk måttstock.)

Reich budskap är i korthet att ”the basic bargain”, den historiska kopplingen mellan produktivitetstillväxt och inkomstutveckling, alltså att om kakan växer skall i princip alla medborgare få del av tillväxten, har brutits i USA. Sedan några decennier, sedan 1970-talet, har det mesta av förädlingsvärdets ökning, BNP-tillväxten, gått till de med höga inkomster och ”kapitalet”. Eller uttryckt på annat sätt, höginkomsttagarna har, både genom inkomst av tjänst och kapital, tagit en ständigt större del av kakan. Vid slutet av 1970-talet tog den rikaste procenten i USA, de superrika, hand om 9% av den samlade inkomsten, 2007 var andelen 23,5%!

(Parentetiskt kan man notera, se figur, klicka för större bild, att man måste gå tillbaka till 1928 för att hitta en lika sned inkomstfördelning i USA. Det är i sig tänkvärt. För under 1920-talet var den klassiska nationalekonomin nära vägs ände som politisk dogm, den försvann som ekonomisk-politiskt paradigm i och med 1930-talskraschen. Kanske är vårt rådande ekonomisk-politiska tankebygge idag, det jag har kallat den postmodernistiska klassiska ekonomin, nu också nära vägs ände. Det är fråga vi får lämna för ögonblicket.)

Robert Reich menar att USA har hamnat i en situation där det inte längre finns inkomster nog för att balansera produktionsförmågan. Say´s lag är så att säga satt ur spel (Say´s lag säger, lite förenklat, att i en ekonomi med full sysselsättning skapar produktionen sin egen efterfrågan). Så här skriver Reich:

The fundamental problem is that Americans no longer have the purchasing power to buy what the U.S. economy is capable of producing. The reason is that a larger and larger portion of total income has been going to the top. What’s broken is the basic bargain linking pay to production. The solution is to remake the bargain.

Man kan säga att “remake the bargain” är en argumentation för behovet av mer efterfrågan i ekonomin. Mer av Keynesianism. Keynes menade ju att det räcker inte med att de rika sparar, det måste råda full sysselsättning, annars får sparandet bara en negativ effekt som gör jobben ännu färre. Man kan säga att i den situation som vi har idag i USA är det två skäl till varför jobben inte kommer tillbaka. (1) De breda grupperna i samhället har haft stagnerande, eller sjunkande, realinkomster under tre decennier, sedan mitten av 1970-talet, det i sig dämpar möjligheten och viljan att konsumera. Till det kommer två andra faktorer. Många i medelklassen har lånat mycket pengar under de senaste 10-15 åren (mellan 2002 och 2007 ökade belåningen av småhus i USA med $2,3 triljarder, det motsvarade ungefär 20% av BNP), det skall nu amorteras och förräntas. Dessutom gör de dåliga tiderna att de flesta blir ett snäpp mera försiktiga, försöker skaffa sig en buffert, det i sig minskar konsumtionen ytterligare. (2) De rika och de med mycket höga inkomster har så mycket pengar att de bara konsumerar en mindre del av sin inkomst. Kenneth Lewis tjänade 2007 som VD för Bank of America $100 miljoner. Han och familjen kan knappast ha hunnit med att konsumera för mer än några få miljoner dollar. Vi kan lugnt utgå från att det som blir över placeras antingen på någon real tillgångsmarknad, till exempel fastigheter eller konst, eller mer troligt i finansiella tillgångar och eftersom den förväntade avkastningen ofta är högre utomlands dras den delen av inkomsten delvis undan från den amerikanska marknaden.

Sammantaget blir konsekvensen lågt kapacitetsutnyttjande, låg tillväxt och ihärdigt hög arbetslöshet.

PS  När man granskar amerikansk ekonomi och politik tycker jag att man aldrig slutar att förvånas.  Varför händer det ingenting politiskt? Varför protesterar inte folk? Till exempel borde det vara självklart att en så sned inkomstfördelning som den som finns i USA idag i en demokrati borde skapa en politisk motkraft. Så verkar det inte vara. Robert Reich ger en förklaring:

Summarizing the research, economists Roberto Perotti and Alberto Alesina have found that “income inequality increases social discontent and fuels social unrest. The latter, by increasing the probability of coups, revolutions, [and] mass violence.”

This has not been the case in America, at least not so far. Here, opulence has provoked more ambition than hostility. In this respect we are different from older cultures with feudal origins and long histories of class conflict. For most Americans, the rich have not been “them”; instead, they’re people whom we aspire to become. We worry only when private wealth exercises political power. It was here that Theodore Roosevelt and Woodrow Wilson drew the line on the trusts, and Franklin D. Roosevelt damned the “economic royalists.” Private wealth applied to ostentatious consumption is perfectly appropriate; applied to the purchase of political power, it becomes diabolic.

Det är möjligt att just det här draget, att acceptera ekonomiska orättvisor och se de superrika som föredömen, är ett kulturellt drag som kan bli mycket kostsamt för USA i konkurrensen med omvärlden, det slår ju direkt på tillväxten, i varje fall om vi accepterar Say´s lag och Keynes. Å andra sidan är det ju tänkbart att de rika har börjat ta för sig så mycket politiskt via lobbying, Wall Street är det konkreta exemplet, att det kan komma en backlash om det som skett historiskt upprepar sig. Hur som helst är Robert Reich optimistisk. USA brukar ta sig samman. Han tror att det kommer att ske också denna gång.