Ideologi är ett ord vi ofta träffar på när vi läser tidningar eller tittar på TV. Ibland kanske vi själva använder ordet, och då ganska säkert i uttryck av typen ”den liberala ideologin” eller ”jag ser på socialdemokratin som en ideologi mitt emellan socialism och nyliberalism”. Eller något i den stilen.

Jag skall här försöka precisera begreppet ideologi – och tar som utgångspunkt den definition som Joan Robinson, 1900-talets mest välkända kvinnliga nationalekonom (och väl i klass med sina manliga välkända nationalekonomer), använde sig av. Ideologi var för henne människors uppfattning om hur det samhälle man lever i skall vara beskaffat för att vara bra. Och särskilt hur det gemensamma, det icke-privata, skall utformas. Hon menade att vi alla som medborgare, för det mesta intuitivt, har en bild av hur det gemensamma skall se ut och skötas. Det måste finnas en sådan bild av det kollektiva annars finns det inget samhälle, så tolkar jag hennes uppfattning. ”A society cannot exist unless its members have common feelings about what is the proper way of conducting its affairs, and these common feelings are expressed in ideology.”

Kan vi säga något om vad denna intuitiva känsla för det vi skall sköta gemensamt består av? Ja, om vi talar om ett modernt, öppet samhälle typ Sverige idag, skulle jag kunna tänka mig att så gott som alla medborgare, åtminstone om vi tänker på saken, förstår att vi som nation måste:

• ha vissa gemensamma regler, alltså regler som gäller för alla som är medborgare (lagar, förordningar, föreskrifter);
• ha ett system för sanktioner mot dem som bryter mot reglerna (polis och rättsväsende);
• ha ett system för att fatta beslut om det gemensamma (grundlagar för styrelseskick etc.);
• producera vissa saker gemensamt, eftersom om vi inte gör det händer det ingenting. En ekonom skulle säga att marknaden klarar inte av att producera vissa varor och tjänster (typ gator och vägar, utbildning, FoU, försvar);
• hjälpa de medborgare som av någon anledning inte klarar sig;
• acceptera att betala vad det gemensamma kostar, att betala skatt.

Man kan på goda grunder anta att en person som hade levt under säg 1600-talet, skulle ha sagt ungefär samma sak, dock med den tidens språkbruk och exempel. Och även som vi skulle ha träffat på en person som levde för flera tusen år sedan, i ett by- eller klansamhälle, skulle vi sannolikt ha fått höra honom/henne säga något i princip liknande. Vi inser att det finns ett samband mellan ideologi i den här intuitiva meningen och de grundläggande etiska och moraliska regler som styr vårt sociala beteende, typ samarbete är viktigt, kompromissa är nödvändigt, försvara ditt revir, hjälp de svaga, acceptera din plats i hierarkin, acceptera din ledare etc.

Politiska ideologier

De politiska ideologierna – liberalism, socialdemokrati, socialism etc. – har lämnat det intuitiva och blivit handlingsprogram styrda och formade av förnuftet. Det är med andra ord idébyggen som beskriver hur ett samhälle bör utformas enligt dem som formulerat programmet. De allra flesta politiska ideologier som har inflytande i dagens västerländska samhällen accepterar marknadsekonomin/kapitalismen som det tongivande produktionssystemet inklusive det privata ägandet av produktionsmedlen. Och man accepterar grundlagarna, inklusive styrelseskicket, de demokratiska institutionerna, och rättssystemet.

Det som skiljer de olika politiska ideologierna åt handlar om väsentligen tre saker – graden av ekonomisk rättvisa, graden av stat, graden av frihet. Det är i praktiken samma sak som att säga att man har olika uppfattning om hur blandningen mellan privat och offentligt skall se ut. Socialistiska och socialdemokratiska program tenderar att lägga tonvikt vid rättvisefrågorna. Med det följer vanligtvis mer statlig inblandning. Socialistiska partier menar normalt att det är nödvändigt att i viss mån omfördela inkomst och förmögenheter, till exempel via finanspolitiken (progressiv beskattning) och att låta staten producera allmänna välfärdstjänster (vård-skola-omsorg) och försäkringstjänster (mot arbetslöshet, sjukdom, ålderdom etc.).

Libertarianer och nyliberaler å andra sidan lägger tyngdpunkten på frihet i olika dimensioner – mesta möjliga frihet från statlig inblandning, frihet att göra det jag vill, och i synnerhet frihet att göra det jag vill med det jag äger. Liberaler av mer europeiskt snitt, typ det svenska folkpartiet, placerar sig någonstans mitt emellan de två ytterligheterna, i närheten av socialdemokratin men något till höger (om vi accepterar en vänster-höger skala med socialisterna/kommunisterna längst ut till vänster, och libertarianerna/nyliberalerna längst ut till höger).

Konservatism är ingen ideologi

Jag anser för min del inte att konservatism är en ideologi i denna mening. Det är ett förhållningssätt till förändring. I praktiken är de allra flesta konservativa partier liberala men med en placering efter vänster-högerskalan som ligger någonstans mellan klassisk socialliberalism och nyliberalism. Det konservativa särdraget som givetvis slår igenom i ett konservativt partis idéprogram är ett annat. Kärnan i konservatismen, och den har jag för min del stor sympati för, är insikten att samhället är ett komplext socialt system som bara mycket långsamt låter sig ändras om inte kostnaderna skall bli för stora. Konservatismen tror av det skälet inte på snabba samhällsförändringar. Och den tror inte heller att någon på förhand kan ”räkna ut”, genom rationellt tänkande och social ingenjörskonst, vad för slags samhälle som man vill ha, och sedan lyckas åstadkomma det.

Just det senare gör konservatismen så definierad till en slags anti-ideologi. För de klassiska ideologierna, och i synnerhet de klassiska socialistiska ideologierna typ den sovjetiska kommunismen, var just rationellt tänkande och social ingenjörskonst. Den konservativa kritiken fick rätt, det går inte att ändra komplexa sociala system på det sättet. Det leder alldeles fel.

Är ideologierna döda?

Václav Havel, Tjeckiens president till för några år sedan och en verkligt intressant politisk tänkare, hävdar att ideologierna är döda. Eller som han uttrycker det. ”Vår stora, unika upplevelse från senare tid är att ha bevittnat en ideologis sammanbrott…Jag tror att ideologiernas och doktrinernas värld håller på att gå i graven – tillsammans med hela den nya tiden. Vi står på tröskeln till det öppna samhällets era, där ideologierna kommer att avlösas av idéer.” (Havel, 1992, s 142) Så formulerat bör man förstå vad Václav Havel menar med ideologi, jag tolkar det som ett politiskt program av utopisk karaktär, som just den kommunism var som han upplevt och sett brytas sönder. Det finns sannolikt många politiska ledare som skulle hålla med Václav Havel på den här punkten.

Med andra ord, om vi med ideologi menar ett doktrinärt program för hur ett samhälle skall i grunden omvandlas, och det är av allt att döma den meningen som Václav Havel syftar på, har jag ingen annan uppfattning, den typen av program är döda. Om vi däremot menar att ideologi är ett politiskt idéprogram som berättar för den intresserade allmänheten om vad ett visst parti vill åstadkomma inom ramen för en demokrati och rättsstat, då ser jag tvärtom att det är ett levande dokument. Det måste finnas ideologier, visioner om det gemensamma versus det privata, om ett samhälle med folkstyre skall kunna fungera. Demokratin förutsätter att människorna kan välja mellan olika samhällsmodeller, och skall vi kunna välja måste vi vara någorlunda informerade om vad de olika valen innebär. Det hjälper oss ideologierna att göra.

Det är på en annan punkt Váslav Havel skiljer ut sig. Läs citatet en gång till. Han skriver att ideologierna och doktrinerna går i graven tillsammans med ”hela den nya tiden”. Min tolkning är att han med ”hela den nya tiden” menar modernismen i sin ekonomiska och politiska mening, kort sagt det politiska system och den samhällsordning som vi förknippar med industrisamhället.

Det är i sanning en revolutionerande ståndpunkt för att komma från en f.d. statschef i ett högt utvecklat västland. Han tar avstånd från modernismens själva fundament, rationalismen som grund för politiken, alltså att allt kan förklaras och analyseras med vetenskap och logiskt tänkande, och tillför, eller snarare ställer krav på, en ny dimension hos politiken, en moralisk dimension, det han kallar anda, andlighet, känsla eller samvete.

Jag förstår inte vad Váslav Havel menar. Politik är inte möjlig utan moral, i själva verket är all politik grundad på moraliska överväganden. Vad är politikernas övertygelser om vad som är rätt och fel i en viss fråga om inte ett moraliskt ställningstagande? Kanske menar han att vi måste ändra blandningen av förnuft och känsla så att känslan får mer utrymme i politiken? Kanske menar han något helt annat? Vi lär aldrig få veta.

Litteratur:

Robinson, J., 1962, Economic Philosophy, Penguin Books, London;

Havel, V., 1992, Sommartankar, Norstedts, Stockholm;