Vad är populism? Ja, Teaparty-rörelsen i USA är ett aktuellt exempel på populism, högerpopulism. Och ett lika aktuellt exempel på vänsterpopulism är när sydafrikanska ANC låter sitt ungdomsförbunds ordförande, Julius Malema, hävda att den sydafrikanska gruvindustrin borde nationaliseras, det gjorde han för några veckor sedan.

Men det är inte så lätt att komma närmare i definition, populism är ett undflyende begrepp förutom att det ligger i själva ordets natur att en populist gör anspråk på att företräda folket. Paul Taggart, engelsk statsvetarprofessor och den som sannolikt ägnat mest tid åt att reda ut vad populism står för (bland annat har han skrivit boken Populism), menar att det finns tre ”teman” som kännetecknar alla populistiska rörelser. De är kritiska mot den representativa demokratin, de strävar efter att polarisera politiken, ”vi mot dom”, ”muslimer mot vita”, ”storstad mot landsbygd”, ”fattiga mot rika” etc., och de ser framför sig, om de fick mera att säga till om, ett fiktivt framtidsland (”heartland”). Exakt vad detta framtidsland består av är emellertid för det mesta oklart.

Det mest handfasta kännetecknet för populister är att de ogillar ”de etablerade”, i alla former, från politiker och fackföreningsledare till journalister och bankdirektörer. Och i synnerhet tycker de illa om dem som sitter högst upp i samhället, de mest etablerade. Machiavelli menade att i alla riken kan man skilja ut två maktcentra (förutom Fursten): De stora och Folket. Den modellen passar bra in för den som vill förklara populismen. Det är en Folkets misstroendeyttring mot De stora. Populisterna är också kritiska mot andra grupper som finns nära samhällstoppen – typ experter, intellektuella, samhällsingenjörer, talesmän etc. Och man tycker med samma logik illa om centralism och maktkoncentration.

Det finns också ett isolationistiskt drag, några skulle säga nationalistiskt drag, hos populismen, den egna nationens intressen betyder mer än andra länders intressen. Internationalism står inte högt i kurs hos populister. Walter Russel Mead, amerikansk professor i internationella relationer, har i Foreign Affairs skrivit en intressant artikel om den amerikanska Tea party-rörelsen. Han säger att även om rörelsen är spretig och svår att få grepp på, är ett drag gemensamt för alla huvudriktningar (han identifierar två) – misstron mot internationellt samarbete. Eller som han sammanfattar det: ”The United States is unlikely to ratify many new treaties written in the spirit of liberal internationalism for some time to come.” Det bådar inte gott om man begrundar de globala utmaningarna, inte minst på miljöområdet. Där överlagras isolationismen av ett annat populistiskt drag som jag redan nämnt, misstron mot experter. ”The rejection of scientific consensus on climate change is one of many examples of populist revolt against expert consensus in the United States today”, skriver Mead. Det är inte att undra på att klimatfrågan i dessa Teaparty-tider får så förhållandevis litet utrymme i den amerikanska politiska debatten.

Kan man säga att populism är en ideologi? Jag skulle inte kalla populismen för en ideologi i den mening som socialism och liberalism är det. Dessa är framåtblickande politiska program, de målar upp en bättre värld än den vi har just nu har. Populismen är alltid tillbakablickande, den står som regel för att ”det var bättre förr”, innan alla invandrare kom hit, innan kapitalisterna bestämde allt etc. Med andra ord är populismen reaktiv, de som kallar sig populister och företräder populistiska partier reagerar på att något i samhället – som dom ser det – är fel.

Det finns framförallt två saker som utlöser vreden, för folklig vrede är ett kännetecken för populismen. När de etablerade tar för sig för mycket av kakan växer populism fram, det är det ena. Vad det betyder konkret? Ja, att när till exempel inkomstorättvisorna i ett land har vuxit sig stora under lång tid, och i synnerhet om Medelsvensson. har drabbats, alltså att det inte bara är de fattiga som har det ekonomiskt svårt utan också vanliga medborgare, då finns grogrunden för en populistisk rörelse. Det är ingen tillfällighet att Teaparty-rörelsen har vuxit fram i USA under senare år. Landet har, relativt sett, västvärldens största inkomstskillnader, och en medelklass som har fått se sina reallöner stå stilla under snart 40 år. Och när finanskrisen slår till och får ekonomiska följder för väldigt många människor blir det en utlösande faktor. Teaparty-rörelsen har vuxit fram efter 2008.

Det andra som kan få populism att frodas är att många människor, ”vanligt folk”, känner att deras traditionella värderingar späds ut alltför hastigt, till exempel genom stor invandring på kort tid och multikulturella signaler från etablissemanget. Och detta kan uppenbarligen inträffa även i ett land där inkomstklyftorna är relativt sett måttliga. Sverigedemokraternas framväxt hos oss i Sverige kan vara det konkreta exemplet. Men samtidigt kan man tänka sig att dessa båda samhällstillstånd – stora ekonomiska orättvisor och snabb kulturell och värderingsmässig utspädning – överlappar varandra i ett och samma land. Det skulle i så fall kunna vara en förklaring till varför populistiska rörelser ofta är socialt radikala men kulturellt konservativa. För övrigt hävdade kulturjournalisten Per Wirtén i ett radioprogram apropå det senare att det finns en viss släktskap mellan den svenska folkrörelseradikalismen och populismen.

Varför tycker vi illa om populister, och populistiska partier? Så är frågan fel ställd. Rätt ställd är frågan: Varför tycker de etablerade illa om populister och populistiska partier? Svaret är antagligen att för det mesta är populisternas förslag till åtgärder sedda med de etablerades ögon naiva och verklighetsfrämmande, för att inte säga direkt korkade, och därmed oansvariga. Etablissemanget i USA har naturligtvis mycket svårt att smälta att en av Teaparty-rörelsens presidentkandidater, Michele Bachman, skryter över att hon för några veckor sedan röstade mot överenskommelsen om skuldtaket i kongressen.

Till sist. Finns det något positivt med populism? Många skulle nog svara nej på den frågan. Men samtidigt kan man se en framväxande populism som en gäll signal om att det är något i samhället som inte står rätt till, och som de etablerade politiska partierna inte bryr sig om i tillräcklig grad. Att sådana skrikiga signaler ges är som jag ser det positivt.

Källa:
Taggart, P., (2000), Populism, Open University Press, Philadelphia;
Mead, W. R., (2011), “The Tea Party and American Foreign Policy”, Foreign Affairs, March/April 2011;