Det pratas en hel del om att den kinesiska tillväxtmodellen måste ändras. Den gamla, så framgångsrika strategin att låta västs företag lägga sin produktion i Kina och sedan exportera tillbaka det man tillverkat, håller på att nå vägs ände, sägs det. Av flera skäl. Ett är att tillflödet av arbetskraft i Kina håller på att plana ut. Ett annat, och det hänger givetvis ihop med att tillgången till billig arbetskraft inte är lika stor som tidigare, är att lönerna i kustregionerna där de flesta västföretagen finns, stiger i snabb takt. Det hörde jag själv några svenska företag i Ningbo (strax söder Shanghai) berätta om för några veckor sedan. Det talades om årliga löneökningar på 5-10 procent, och så hade det varit en längre tid. Till det kommer att väst med alla sina problem, inte minst i Europa, inte längre efterfrågar produkter ”made in China” i samma utsträckning. Det finns dessutom politiska skäl för Kina att flytta tyngdpunkten från export- och investeringsledd tillväxt till inhemsk konsumtion, inte minst eftersom det finns ett stort behov av inkomstmässig utjämning mellan de ”rika” kustregionerna och den fattiga landsbygden.

Så mer av inhemsk konsumtion som tillväxtmotor, och mindre av export och investeringar, är den vedertagna bilden idag av vad Kina bör försöka åstadkomma det närmaste decenniet. Det är säkert rätt makroekonomiskt, och politiskt, men man får sig onekligen en tankeställare om den kinesiska tillverkningsindustrins konkurrenskraft när man råkar få se (här) nedanstående graf (klicka för större bild) över arbetskraftskostnadernas utveckling över tiden i olika länder.

För vad diagrammet visar är att gapet i arbetskraftskostnader (=summa lön, bonus och indirekta lönekostnader) mellan väst och Kina vidgas för varje år som går. Åtminstone jag trodde att det var tvärtom, att Kinas arbetskraftskostnader steg snabbare än i till exempel Tyskland eller Sverige. Så verkar det inte vara. Diagrammet visar den årliga arbetskraftskostnaden i US dollar per anställd i tillverkningsindustrin (”listed industrials”).

Kan det vara något systematiskt fel i de uppgifter som ligger till grund för grafen? Det kan det utan tvivel vara. Samtidigt stämmer grovt sett diagrammet med vad jag hörde i Ningbo. För en arbetare i produktionen i ett verkstadsindustriföretag som jag besökte betalades som ett genomsnitt kring 25 000 yan per år som lön (som är ungefär lika många kronor). Till det kom bonus samt indirekta lönekostnader, tillsammans motsvarande dessa 60%, alltså en total arbetskostnad kring 40-45 000 yan per arbetare år. Eftersom tjänstemän har något högre löner, är det förmodligen korrekt att säga att för det här företaget låg den genomsnittliga årliga arbetskraftskostnaden för personalen någonstans i storleksordningen 50 000 yuan. Det stämmer ganska väl med vad man läsa sig till i diagrammet.

Om vi alltså utgår från att vi kan lita på diagrammets sifferunderlag, vad berättar det för oss? Ja, den viktigaste slutsatsen måste bli att Kina av allt att döma behåller sin konkurrenskraft versus väst, inte är på väg att förlora den till följd av stigande löner och annat. Det skulle inte vara något problem att arbetskraftskostnaderna stiger snabbare i väst än i Kina om vi var övertygade om att det kompenserades genom en högre relativ produktivitetstillväxt i produktionen i väst. Vi vet att produktiviteten är högre i till exempel tyska och svenska verksstadsindustriföretag än i kinesiska, utländskt ägda tillverkningsföretag. Men att döma av vad jag såg, och hörde från svenska platschefer, är sådana företag på väg att närma sig svensk produktivitet i tillverkningen. Ett svenskt företag som vi besökte (Ålö, världsledande tillverkare av frontlastare för jordbruket) hade tre svetsrobotar och en automatisk målningsanläggning i verkstaden. För ett otränat öga såg det ut som en svensk verkstad. Produktiviteten påverkas också av effektiviteten i administrationen. Och på den punkten sa platschefen: ”…att när det gäller effektiviteten på kontoret (som helt var bemannat med kinesisk personal) är den väl i klass med den svenska.” Det här är naturligtvis en anekdot men den har viss generell relevans eftersom platschefen hade erfarenheter både från Kina och Sverige.

Vilken slutsatsen blir? Ja, att den som tror att Kinas konkurrenskraft i den exportorienterade tillverkningsindustrin håller på att tunnas ut visavi väst, får tänka om.