Jag skall i ett antal artiklar granska Ryssland, och vad som just nu sker där politiskt och ekonomiskt. Det görs i fyra delar. Först ett avsnitt om den ryska historien. Att historien är betydelsefull för den som vill förstå vad som sker i ett land är trivialt. Mitt intryck är att den är extra viktig för den som vill förstå Ryssland, och det som sker, och har skett, i rysk politik efter Sovjets fall.

Det andra avsnittet är ett försök att precisera begreppet auktoritärt styre modell Putins Ryssland, vad skiljer det från en västerländsk demokrati? En grundläggande fråga, med västögon en närmast ödesmättad fråga, för Ryssland är om man från dagens läge skall gå i riktning mot västerländsk demokrati eller mot än mer autokrati.

Den tredje delen handlar om de politiska utmaningar som Ryssland står inför idag. Och ju mer man förstår av dagens Ryssland, desto större verkar utmaningarna. Demografin är ett exempel.

De tre första avsnitten är i det stora hela faktabaserade i meningen att det jag skriver är grundat i vad jag läst i litteraturen. Det fjärde avsnittet – Vad kommer att hända framåt med Ryssland? – är däremot personligt och spekulativt.

Putins Ryssland i grafer & tabeller

Inledning

Det historiska bagaget (1) (om traditionen med auktoritärt styre och om religionens stora betydelse)

Det historiska bagaget (2) (om privat äganderätt)

Det historiska bagaget (3) (om den lågt utvecklade känslan för demokrati, rättsstat och liberala friheter och om pendlandet i synen på Europa)

Det historiska bagaget (4) (om Sovjetstyrets påverkan på dagens Ryssland och om landets särpräglade naturliga förutsättningar)

Vad skiljer Rysslands styre från en västlig demokrati?

Det går inte att läsa post-sovjetisk historia utan att slås av Putins betydelse för att ordna upp efter den förvirring, politiskt och ekonomiskt, som rådde under så gott som hela 1990-talet. Ekonomin hamnade i praktiken i fritt fall. Den ekonomiska utvecklingen mätt i BNP var under 1990-talet extremt svag. Antalet ryssar i arbete sjönk från nivån 75 miljoner i början av 1990-talet till 65 miljoner i slutet. En stor del av företagen stod, bokstavligt talat, stilla. Inkomsterna för vanligt folk sjönk drastiskt, och i den finansiella kraschen 1998 förlorade de flesta ryssar merparten av sina besparingar mätt i köpkraft. När det var som värst bedömdes uppemot 40% av befolkningen vara fattig enligt Världsbankens definition. Det var också under det sena 1990-talet som de så kallade oligarkerna tog för sig av både pengar och politisk makt.

När Putin tillträdde som president år 2000 tog han omedelbart tag i rodret, och återförde steg för steg ordning och reda i det ryska samhället. Det anses allmänt vara själva grunden för Putins starka ställning hos det ryska folket, inte minst att han tog ett fast tag om oligarkerna. Att den ryska ekonomin under 2000-talet, fram till helt nyligen, utvecklats gynnsamt i takt med höga priser på olja och andra naturresurser, och att reallönerna för vanligt folk har stigit kraftigt, har givetvis också bidragit till att stärka hans ställning. Liksom att hans ledarskap har passat väl in i ”Ryssland-behöver-en-boss”-traditionen.

I Väst karaktäriseras Putins styre numera regelmässigt som auktoritärt. Begreppet är svårt, det är inte möjligt att precisera innebörden utan en referensram som, definitionsmässigt, måste vara en västlig demokrati av det slag som vi har i till exempel USA och Europa (utan att därmed påstå att den är fullkomlig).

Vad utmärker en västlig demokrati? Ja, så gott som alla bedömare brukar nämna fyra element – liberala friheter (yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet och mötesfrihet), ett politiskt system med fria val och parlamentarism, rättsstat grundat på likhet inför lagen samt marknadsekonomi. Jag skulle för min del tillägga ett femte element, tydlig privat äganderätt. Visst, de flesta menar att i en fungerande rättsstat är det privata ägandet skyddat. Men äganderätten är så central att den bör granskas för sig, inte minst när analysen och diskussionen gäller förhållandena i dagens Ryssland.

Med den referensramen kan ett auktoritärt styre närmare preciseras. Förenklat sagt har vi ett auktoritärt styre när man vid en närmare granskning inte kan svara ja på att alla fem kriterierna är uppfyllda. Vi inser därmed också att det finns olika grader av auktoritärt styre, och att i ett totalitärt styre typ Sovjetkommunismen är inte någon av de fem kriterierna uppfyllda.

Om vi granskar Ryssland som det just nu ser ut mot dessa fem kriterier skulle bilden bli den här:

Mera konkret kan följande sägas:

Yttrandefriheten hos vanligt folk förefaller vara mycket stor om jag skall döma av intervjuboken Putins folk. Människor säger vad man tycker även om Putin och andra makthavare, och förefaller att göra det frimodigt och kritiskt. Om full yttrandefrihet kan sägas gälla också för etablissemanget, och i synnerhet hos dem som är kritiska mot Putin-styret, är oklart. Det nämns ofta att vissa ”dissidenter” (ett ord med koppling till Sovjetsamhället), till exempel ryssar med många kontakter med utlänningar, kontrolleras av säkerhetstjänsten FSB.

Pressfriheten i Ryssland är mycket svag. Enligt World Press Freedom Index 2015 hamnar Ryssland på plats 152 (Sverige på plats 5) av 180 länder. Vladimir Ryzkov, rysk politiker och Putin-kritiker, skriver så här:

”I dag är de fria medierna en liten och sårbar ö i ett hav av statliga och statsvänliga, företagsberoende medier. Bara en liten minoritet journalister har möjlighet att arbeta utan total kontroll och censur. Dessa journalister är utsatta för intensivt tryck från myndigheter och affärsmän, och sätter sina liv på spel. De senaste två decennierna har nästan 300 journalister dödats (däribland Paul Chlebnikov, Jurij Sjtjekotjichin, Anna Politkovskaja och många andra). Ryssland hör – tillsammans med Irak, Filippinerna och Colombia – till världens fyra farligaste länder för journalister…”

Han skrev detta 2009, och allt tyder på att förhållandena för den fria pressen försämrats sedan dess.

Religionsfriheten är oklar. Historiskt har exempelvis antisemitismen varit hög i Ryssland, och signalerna från annekteringen av Krim tyder på att den rysk-ortodoxa kyrkan har medverkat till en förföljelse av andra trossamfund.

Mötesfriheten verkar ha försvagats under senare år. Bland annat har de ryska myndigheterna trakasserat människor som demonstrerar mot Kreml, många registreras, vissa döms. Det har också stiftats lagar som förbjuder utländsk finansiering av vissa NGO:s.

Det politiska systemet med fria val är svagt. Det är känt att det förekom betydande valfusk vid 2012 års presidentval. Valobservatörsorganisationen Golos rapporterade under valdagen 2000 överträdelser och i 13 procent av vallokalerna hade valobservatörer hindrats komma in. Det politiska systemet är också ofullkomligt vad gäller tillgången till media för oppositionen, och arbetet i parlamentet, duman, fungerar inte som i en västlig demokrati.

En rättsstat med likhet inför lagen finns inte i Ryssland. Anna Politkovskaja, den världsberömda journalisten som mördades, skrev i sin bok Putins Ryssland (2004) så här:

”Saken är den att våra domstolar aldrig har varit särskilt självständiga, vilket man kunde ha väntat sig med tanke på vår konstitution. Men i dag håller rättssystemet raskt på att urarta till att bli totalt beroende av den exekutiva makten och har nått oanade höjder av »påringlighet«. Det uttrycket innebär att en domare fäller utslag »efter påringning« – efter beslut som dikterats i telefon av den exekutiva maktens representanter. »Påringlighet« är en vardagsföreteelse i Ryssland. Det anses allmänt som en bedrift om en enskild domare oväntat visar sig självständig.”

Av vad jag läst och sett (jfr till exempel det man kunde se i filmen Liviathan) har knappast Ryssland blivit mer rättssäkert sedan 2004.

Äganderätten har en svag ställning i Ryssland. Det gäller i synnerhet när staten av något skäl vill ta över ägandet av en tillgång. Behandlingen av Mikhail Khodorkovskys vid övertagandet av hans oljebolag Yukos 2004 blev ett internationellt showcase över hur statens övergrepp kan gå till i Ryssland. Men det är omvittnat att den oklara äganderätten också leder till att mindre företag som äger attraktiva tillgångar, särskilt tomtmark, tas över av kriminella grupperingar, ofta under drastiska former. Enligt IMF har Ryssland den svagaste äganderätten bland länder på samma utvecklingsnivå (jämförelsen innefattar bland annat BRIC-länderna och flera centraleuropeiska länder), som i sin tur genomsnittligt har ett lägre skydd för den privata äganderätten än västländerna.

Kapitalism/marknadsekonomi finns i dagens Ryssland men det är ett statskapitalistiskt system genom att en så stor del av de stora företagen inom olja, gas och vissa andra naturresurser under Putins tid har fått statliga ägare.

Litteratur:
Kniivilä, K., 2014, Putins folk, Rysslands tysta majoritet, Atlas, Stockholm;
Politkovskaja, A., 2004, Putins Ryssland, Ordfront förlag, Stockholm;
Ryzjkov, V., 2008, Det nya auktoritära styrets kostnader och risker, ingår i: Almqvist, K. & Linklater, A., (red.), 2008, Om Ryssland, Perspektiv från Engelsbergsseminariet 2008, Atlantis, Stockholm;