P1 programmet Konflikt är nästan alltid intressant att lyssna till. Det har generöst med programtid, en timma, ägnar sig oftast åt konflikter som berör och är alltid väl genomarbetat.

Temat för dagens (4 april) Konflikt var de ekonomiska orättvisorna och de vidgade inkomstklyftorna. En svensk direktör tjänar enligt en LO undersökning mer än 50 gånger så mycket som en industriarbetare . Och det är småpotatis mot de amerikanska direktörernas ”relativlöner”. Och viktigast, det har blivit värre med tiden Inkomstgapet mellan de verkliga höginkomsttagarna och genomsnittsmedborgarens inkomster har vuxit dramatiskt under de senaste 2-3 decennierna, utvecklingen började under första halvan av 1980-talen. Det gäller för hela OECD-området.

Vilken är förklaringen? Ja, det gav programmet inget svar på. Det var säkert inte heller syftet. Ändå är just den frågan, hur kommer det sig att det blivit så här?, den verkligt intressanta frågan. Jag ägnade ett kapitel i min bok Det nya företagets samhälle (SNS, 2004) åt ett försök att ge ett svar. Ladda ner kapitlet (30 sidor) här.

En sidas sammanfattning, och kanske en teaser till kapitlet, kommer här:

Varför har vi fått ökade inkomstskillnader efter 1980?

Svaret på den grundläggande frågan vi ställde – varför har vi fått ökade inkomstskillnader efter 1980? – kan nu sammanfattas. Ett antal krafter har samverkat.
(1) Kapitalägarna har ökat sin andel av förädlingsvärdet, det gäller i Sverige och för det
stora flertalet OECD-länder. Utan undantag för något OECD-land har de reala vinsterna ökat mycket kraftigt efter 1980. Den praktiska konsekvensen har synts bland annat i stigande reala börskurser. De bakomliggande orsakerna har vi utförligt diskuterat. Den röda tråden tycks vara att lönebildningen i marknadssektorn inte fungerar tillfredsställande. Sambandet mellan vinstutveckling och löneutveckling har till stora delar suddats ut under de gångna två decennierna.
(2) Kapitalägarna har haft råd att betala höga löner och ge andra ekonomiska förmåner till
de grupper i företagen som ser till att vinsterna kan behållas och förbättras. Eller sett från andra hållet. De anställda företagsledningarna, och mera allmänt problemlösarna och skaparna, har helt enkelt haft en stark förhandlingsposition gentemot ägarna. Till yttermera visso är dessa gynnade grupper till stor del också kapitalägare. Det är inte metallarbetare Svensson, än mindre vårdbiträdet Svensson, som sparar de stora pengarna i de ständigt växande aktie- och räntefonderna och som ”…formar sin tillgångsportfölj så att den får den risk som passar individen”. Det gör de högutbildade, väl betalda och finansiellt medvetna medborgarna, kort sagt, problemlösarna och skaparna.
(3) Den andra extremen är de antalsmässigt stora grupper på arbetsmarknaden som med tiden har fått en allt svagare förhandlingsposition. Skälet kan vara att de är förhållandevis outbildade och därmed lätt utbytbara eller att de arbetar i en marknadssektor med kroniska lönsamhetsproblem, sannolikt till följd av ökad konkurrens från länder med lägre arbetskraftskostnader. Skälet kan också vara att de är unga och ännu inte kommit in på arbetsmarknaden på allvar. Den här gruppen kännetecknas av hög relativ arbetslöshet, tillfällighetsanställningar etc.
Mellan de två extremerna i toppen och botten – nivåmässigt med en dragning mot den nedre delen av inkomstpyramiden – finns två andra grupper.
(4) De som arbetar i företag som har låg relativ produktivitet eftersom produktionen kräver människors tid och eftersom det finns bestämda gränser för hur långt teknik och hjälpmedel kan effektivisera arbetet  – det kan gälla allt från frisörer och städpersonal till handelsanställda – har en svag relativ löneutveckling. De måste slåss om löneutrymmet med de grupper i samhället som har en starkare förhandlingsposition genom att de arbetar i företag med över tiden trendmässigt stigande förädlingsvärden per arbetad timma. Att det ständigt blir dyrare att gå till frisören men ständigt billigare att köpa en ny dator gör det inte lättare för en frisör att höja sin inkomst för att uttrycka sig enkelt. Det betyder inte att det saknas exempel på företag där mycket höga relativa löner betalas för enbart människors tid. Många av problemlösarna och skaparna tillhör den kategorin. Deras produktivitet blir hög eftersom marknaden är beredd att betala ett mycket högt pris per timma för deras råd och anvisningar. Ändå är fortfarande den första kategorin i antal människor mycket större än den senare och det bidrar till de ökade löneskillnaderna.
(5) För anställda i offentlig sektor med samma kännetecken – tjänsten kan inte utföras utan den anställdes närvaro och är svår att rationalisera med teknik  gäller en annan begränsning än kundernas beredvillighet att betala. Det är budgeten, och i sista hand medborgarnas villighet att betala skatter och avgifter, som ställer upp de ekonomiska ramarna. Men det är samma dilemma, låga ”intäkter” och höga kostnader, som verkar. De offentliganställda i vård-skola-omsorgs-verksamheter betalas, precis som frisörer och handelsanställda, med låga relativlöner.
(6) Vi kan inte låta lönerna i samhället stiga mer än vad det finns samhällsekonomiskt utrymme för. Det är, som vi har sett, en förklaring till varför de reala lönerna i industrisektorn inte kan tillåtas följa den egna sektorns produktivitet.