Läser en artikel i DN av idéhistorieprofessorn Anders Ekström om ”Fyra faktorer som skapade världen efter Berlinmurens fall”. Intressant läsning. En av punkterna är ”En antioffentlig politik”. Handlar om att efter 1980 kom politik att bli fult. Inte med en gång. Men gradvis. Ronald Reagan tyckte att stat och politik gjorde världen sämre. Inte bättre som hade varit budskapet i alla västländer under hela efterkrigstiden. Då välfärdsstaten byggdes upp. Margaret Thatcher gjorde 1987 sitt berömda uttalande. ”There is no such thing as society”. Korkat och okunnigt. Men hon uttryckte tidsandan under nyliberalismen – ju mindre politik desto bättre –  i koncentrat.

Kommer att tänka på att jag, 82 fyllda, har ett mycket längre bakåtperspektiv. Åtminstone 65-70 år. Från 1950-talet och framåt. Om jag skulle göra en lista över omskapande förändringar som jag har sett komma och levt med, sådant som verkligen gått på djupet i samhället, hur skulle den listan se ut? Talar inte enbart om Sverige. Samma samhällsomskapande krafter har, ge och ta, verkat i alla västländer.

Arbetslivets omvälvande förändringar

En av de första samhälleliga omställningar jag upplevde var kunskapssamhällets framväxt. En basal förändring i synen på vad som skapar tillväxt. Var inte längre manuellt arbete. Inte längre så många arbetstimmar som möjligt. Nu skulle hjärnan arbeta. Kunskapssamhället fick genomslag på 1950 och 1960-talen.

En förändrad syn på arbetet har jag också upplevt. Fram till någon gång i mitten av 1950-talet gällde det, lite förenklat sagt, att göra så lite som möjligt på jobbet. Åtminstone för den vanlige arbetaren. Alla som var med på den tiden minns bilden av kommunalarbetaren som vilade på spaden. En giltig bild inte bara för kommunalarbetare. Ta det så lugnt som möjligt på jobbet var budskapet. Inte anstränga sig överhövan. När man vet hur arbetslivet – och inställningen till arbetet – är för de flesta idag förstår man att vi lever i en radikalt annan tid. För den som vill få ett bevis för att jag har rätt, läs Revolutionary Road om amerikanskt medelklassliv på 1950-talet (som är en högst läsvärd bok också av andra skäl). Har skrivit mer om den förändrade synen på arbetet, finns här.

Båda i familjen arbetar är en annan djupgående reform under min tid. Skulle säga att det förekom på 50-talet. Blev allt vanligare på 60-talet. Och blev den dominerande ordningen på 70-talet. Idag är det en sådan självklarhet att barn inte ens förstår att för bara femtio år arbetade inte alla mammorna. Kristina Sandberg har skrivit tre lovprisade böcker om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik. 1950-talet var hemmafrusamhällets storhetstid i Sandbergs trilogi.

Det vi idag kallar gig-ekonomin, att man arbetar utan anställningskontrakt, får arvode istället för lön, började dyka upp på bred front i företagen och myndigheterna under 1980-talet. Konsulting blev ett inneord. För många egenkonsulter var det inget annat än gig-ekonomi. Det besläktade outsourcing, att det man tidigare hade producerat “in house” med egna anställda istället allt mer köptes på marknaden, blev också stort först efter 1980. Min bok Det exploderande storföretaget (SNS, 2004) handlar om just denna fundamentala förändring i hur företagen organiserar sin produktion. Väldigt många människors liv kom att påverkas. 

Småföretagets och entreprensörsskapets renässans som fokus för tillväxt är en annan djupgående förändring. Före 1980 fanns inget av det. I Sverige arbetade människor helst i stora företag och organisationer. Småföretag behandlades som lämningar från gamla tider. Skulle gradvis försvinna trodde man. Entreprenörskap, innovationer och andra moderna begrepp förknippade med ekonomisk tillväxt och växande sysselsättning fanns överhuvudtaget inte med i den politiska diskursen före 1980. 

De här fem samhällsomdanande förändringarna påverkade i första hand arbetslivet. Med mycket gott i kölvattnet, inte minst högre reallöner och ökad välfärd. Men till ett pris. Man förstår att pressen på människorna ökar. Man får inget jobb utan utbildning i kunskapssamhället. Utrymmet för att ta det lugnt på jobbet blir mindre. Blir ett pussel att få livet att gå ihop när båda arbetar. Tiden räcker inte till. Gig-ekonomin och trygghet i arbetet och inkomst går inte ihop för många. Ken Louch aktuella film Sorry we missed you handlar om det. Inte heller går trygghet särskilt väl ihop med småföretagande och entreprenörskap. Som sagt, förändringar som lett till att vi fått det bättre ja. Men också till försämringar för många. Ökade krav på individen. Minskad trygghet. Tidsbrist. Högre risk etc.

Ändå långt från hela bilden. Har under min tid upplevt ett antal minst lika radikala förändringar på det sociala och politiska området.

Radikala förändringar socialt och politiskt

Kvinnornas frammarsch. Kalla det maktförskjutningen från man till kvinna. Eller för mannens gradvisa abdikation från posten som primus inter pares. I familjen. I arbetslivet. Mannen är inte längre det självklara ”överhuvudet” i familjen. Det var han när jag växte upp. Till och med i mitt förhållandevis jämställda hem. Mamma Saga kände sig helt jämställd med pappa Timar. I praktiken var hon inte det. Samhällsnormerna stod i vägen (till hennes stora förtrytelse). I företagen och myndigheterna var det sällsynt med kvinnliga chefer så sent som på 1970-talet. Av mina kontors- och avdelningschefer i banken i Göteborg var högst en på tio kvinnor så sent som 1980. Först i slutet av 1980-talet kom den första kvinnan in i bankens direktion. Idag håller vi på att få uppochnedvändavärlden jämfört med för bara några årtionden sedan. Gissar att strax är hälften av alla generaldirektörer kvinnor. Snart gäller det också för de högre cheferna i företagen. För min del är det enbart positivt, ett framsteg. ”Må bästa man (sic) vinna.”

Nedvärderingen av det vi gör tillsammans är en av de mest tydliga förskjutningarna i politiken efter 1980. Alltså det privata blir viktigare än det gemensamma. Till exempel är staten, ja det offentliga mera allmänt, för en Reagan eller Thatcher, och med viss fördröjning också för svenska politiker på högerkanten, något som skall behandlas styvmoderligt. Det var det Anders Ekström kallade ”en antioffentlig politik”. Marknaden blir ledordet under 1980-talet. Liksom privatisering och avreglering. Får ett namn, nyliberalism. Mycket gott följer. Framförallt blir vi rikare materiellt. Men också baksidorna börjar synas. Välfärdsstaten får sprickor i fasaden. Resurserna räcker inte till. Infrastrukturen tar stryk. Järnvägar. Vägar. Broar. Kanske inte så mycket i de nordiska länderna som i till exempel USA och England.

En annan radikal förändring som tillhör min tid, kanske den mest omstörtande av alla, är växande ekonomiska klyftor. Blir en konsekvens av den ändrade synen på politiken efter 1980. Påminner mig en kurva där man kan följa hur reallöner och produktivitet för amerikansk industri utvecklas efter 1950. Under trettio år följs kurvorna åt. Logiskt nog. Ökad produktivitet. Ökade löner. Efter 1980 sticker produktiviteten iväg från lönerna. Vad det betyder? Ja, att kapitalet får en större del av kakan, av förädlingsvärdet. Arbetet en mindre del. Kapitalägarna, och alla dom som hjälper kapitalägarna – allt från chefer och specialister till problemlösare och skapare på gig-marknaden, advokater, reklammänniskor och andra – blir rikare. Kanske 20-30 procent av befolkningen är vinnare. Alla andra får en mindre del av kakan. Den utvecklingen har vi levt med de senaste decennierna. Även i Sverige som ändå är rena söndagsskolan mot hur det ser ut i andra länder.

Globaliseringen i meningen fri handel och fria kapitalrörelser i en dominerande del av världsekonomin är en företeelse med kortare historia än vad de flesta unga kanske föreställer sig. Ändå är den en av de starkaste omdanade krafterna under min tid. Skulle tidsätta den till omkring 1990. Sverige tog till exempel bort sin valutareglering 1989. Och vi kan till exempel se att den svenska exporten som andel av BNP steg kraftigt efter 1990.

”Välja samhället” berör oss alla. Välja dagis. Välja skola. Välja vårdgivare. Välja teleoperatör etc. Är relativt nytt, från 1980-talet och framåt. Följer också med det nyliberala samhället. Är dock övervägande positivt. Inte minst ekonomiskt och kvalitetsmässigt. Vi får billigare och bättre tjänster. Men för många var det enklare när det bara fanns en att välja på. Och att välja tar tid.

Omfattande asyl- och flyktinginvandring är en omvälvande sak som kommit till Sverige de senaste decennierna. Arbetsinvandring var vi vana vid sedan länge. När jag gick i gymnasiet i Linköping i slutet på 1950-talet anställde SAAB kvalificerade italienska industriarbetare. Liksom ASEA i Västerås. Liksom en massa andra industriföretag. Och i Borås var och varannan sömmerska finska. Visst, arbetskraftsinvandringen under 1950- och 1960-talen vållade politisk debatt. Men invandrarna hade jobb. Integrationen fungerade. Ekonomerna förklarade att invandringen gjorde Sverige rikare. Negativiteten till invandringen tonade bort. Asyl- och flyktinginvandringen efter 1990 är en helt annan sak. Har gått under skinnet på svenskarna. Liksom på många andra européer. Har blivit en politisk vattendelare av ett slag som ingen 1990 överhuvudtaget trodde var möjlig. 

Digitaliseringen i allmänhet, och ”smart phone”-samhället i synnerhet är ytterligare en företeelse som håller på att förändra oss alla på djupet. Eller ”intagit oss” skulle kanske vara ett mer adekvat uttryck. Och har gjort det på mycket kort tid, efter 1990. Nytt sätt att kommunicera. Nytt sätt att informera sig. Nytt sätt att umgås. Nytt sätt att läsa böcker, se på film, lyssna på musik. Nytt sätt att påverka etc.

Som sagt, ingen kan ifrågasätta det positiva som följt med alla dessa förändringar. För helheten. För Sverige. För väst. Materiellt. Socialt. Kulturellt. Men för en stor grupp medborgare – och det verkar gälla i alla västländer – har det blivit för mycket. Många klarar inte kraven i det samhällssystem vi skapat. Många hamnar utanför. Arbetslösa. Sjuka. Utbrända. Ensamma. Många hankar sig fram men mår inte bra.

Som om detta inte varit nog har världen de senaste två åren också drabbats av en existentiell kris, hotet mot klimatet och miljön, och i sista hand mot planeten.

Populism blev resultatet

När jag lite obetänkt tänker lägga till ”populism” på listan slår det mig att fenomenet inte har där att göra. Populismen är av annat slag. Populism är en politisk proteströrelse. Populism är reaktiv. Populism har vi, det är min hypotes, för att dessa förändringar tagna tillsammans – allt från kunskapssamhället till klimatkrisen – har blivit för mycket för en stor grupp medborgare. Populismens nyckelord är ganska uppenbara. ”Det går för fort”. ”Vi klarar inte av det”. ”Gå tillbaka, gör om”. ”Gör det snabbt”. ”Gällande samhällsmodell är fel”. ”Vem är ansvarig?”. Lite svagare hörs: ”Vi behöver en stark ledare”. ”Stäng gränserna”.

De människor som röstar på populistiska partier, och det tycks gälla oavsett vilket land vi talar om, har vissa gemensamma karaktäristiska vs genomsnittsmedborgaren. Lägre inkomst. Lägre utbildning. Högre arbetslöshet. Svagare social plattform. Fler män än kvinnor röstar populistiskt. Är genomsnittligt äldre. Bor oftare på landsbygd och i mindre orter än i storstäder. Kort sagt är de som röstar populistiskt mer utsatta än andra medborgare. Och därmed mer sårbara för de omvälvande förändringar som jag har listat.

Självklart finns också många högutbildade och väletablerade människor som röstar med populistiska partier. Men mer som undantag än regel, en minoritet om man får tro statsvetare och andra som granskar hur vi röstar. Förmodligen konservativa till sin läggning. Men någonting, någon eller några av dessa omskapande förändringar, har fått dem att reagera. Fått dem att ta ytterligare ett steg högerut. Fått dem att säga att nu får det vara nog.  

Hypotesen hjälper oss begripa fenomenet populism. Bitarna trillar på plats. Tycker att jag förstår varför populismen på kort tid har vuxit sig så stark.