Hur stora är chanserna att den höga arbetslösheten i många västländer idag (USA -9%) skall börja sjunka så att vi ganska snart, låt oss säga inom 2-3 år, skall vara tillbaka till de nivåer som har gällt under de gångna 20 åren? För USAs del betyder det en arbetslöshet i intervallet 4-6 procent.  Som jag ser det är chanserna mycket små. Det kommer att ta mycket längre tid än 2-3 år. Om det överhuvudtaget är möjligt utan strukturella förändringar (typ sänkt arbetstid). Jag skall utveckla varför.

Den australienske ekonomen Steve Keen har i ett intressant papper visat att det finns ett mycket starkt statistiskt samband (R2=0,955) mellan arbetslöshetens nivå och förändringen i den privata skuldsättningen i ekonomin (se nedanstående bild). Med privat skuldsättning menas all icke-offentlig skuldsättning i en ekonomi, alltså summan av hushållens och företagens skulder. Med andra ord, det Keen har visat är att arbetslösheten stiger när den privata sektorn drar ned på sin skuldsättning. Och omvänt, att arbetslösheten sjunker när den privata skuldsättningen i ekonomin ökar.

Eftersom skuldsättningen i USA, och för den delen i de allra flesta västländer, har gått alldeles för långt för att vi skall ha en ekonomi i balans befinner sig nästan alla västländer, och definitivt USA, just nu i ett skede av sjunkande privat skuldsättning, det som ekonomer kallar deleveraging. Det uppvägs till viss del av växande offentliga budgetunderskott, och därmed av en växande statsskuld, men även om privat och offentlig sektor läggs ihop handlar det i många västländer sammantaget om att skuldnivån sänks relativt hur det såg ut före krisen, säg vid utgången av 2007. 

Sambandet som Steve Keen illustrerar med sin fascinerande bild är inte så svårt att förstå. Den samlade efterfrågan i en ekonomi ett visst år bestäms av summan av BNP och förändringen i skuldsättning. Eller sagt på annat sätt, sker det ingen förändring i skuldsättningen förbrukar landet exakt det som produceras.  Om efterfrågan i ekonomin skall öka, som ju är en förutsättning för att sysselsättningen skall öka, måste antingen BNP eller skuldsättningen eller båda växa. Det är takten i förändringen av BNP och skuldsättningen som bestämmer, en andra ordningens samband om man så vill. Men eftersom takten i BNPs utveckling ofta ändrar sig måttligt från ett år till ett annat, under långa perioder ligger BNP-tillväxten på ungefär samma nivåer, kan man intuitivt förstå att de mycket större årliga förändringarna i skuldsättningen påverkar efterfrågan mer, och därmed sysselsättningen mer. Det sambandet blir förstås starkare när skuldsättningen är mycket stor relativt BNP. Och så är det idag. Den privata skuldsättningen i USA är år 2010 ungefär tre gånger så stor som BNP, lite över $40000 miljarder. Det är en nästan ofattbart hög siffra, den motsvarar Sveriges BNPx100! (Privata skulder i svensk ekonomi ligger idag på nivån 170% av BNP). Och man förstår instinktivt att en ändring av skuldstockens tillväxttakt, oavsett om den är positiv eller negativ, slår mycket hårt mot efterfrågan och sysselsättningen.

Steve Keen redovisar en tabell över utvecklingen av den amerikanska ekonomin som tydligt demonstrerar det sambandet. Det är inte så svårt att förstå att USAs ekonomi står och stampar och att arbetslösheten tycks bita sig fast när man tar till sig budskapet i tabellen. Till exempel sjunker den samlade efterfrågan i år med 17%! Inte att undra på att det är svårt att få jobb, eller behålla det jobb man har.

För att då återknyta till där jag började. Vilka är utsikterna att arbetslösheten i USA skall börja sjunka och närma sig normala nivåer kring 4-6% av arbetskraften om vi accepterar Steve Keens resonemang, och om vi accepterar det de flesta ekonomer är överens om – att det är nödvändigt för privat sektor i USA att dra ned på skuldsättningen? Ja, inte är utsikterna ljusa. Politikerna och centralbanksfolket kläms mellan två sköldar – nödvändigheten att privat sektor drar ner sina skulder och önskvärdheten att statsskulden inte får växa särskilt mycket mer än den redan gjort efter 2008. Allt som allt blir det en dämpande kraft för efterfrågan. Och, återigen, det är efterfrågan som måste öka för att sysselsättningen skall öka.

Slutsats. Den amerikanska ekonomin kommer att stå och stampa med låga BNP-tillväxttal och höga arbetslöshetstal under överskådlig tid, i varje fall de närmaste 2-3 åren. Vi kommer med andra ord att ha ”jobless growth”. Och om det gäller för USA är det högst troligt att också den globala ekonomin, och i synnerhet västekonomierna, kommer att visa samma mönster av ”måttlig tillväxt och hög arbetslöshet”. 

Det finns dessutom ett mörkare scenario – att den amerikanska ekonomin går in i depression, att BNP-tillväxten återigen blir negativ och stannar så för lång tid (som är det ekonomer brukar kalla depression), att minskningen av den privata skuldstocken går ännu snabbare och, följaktligen, att den samlade efterfrågan kommer att fortsätta att visa minustal. Vad det skulle betyda för sysselsättningen? Ja, då skulle arbetslösheten i USA snarare närma sig 15% än stanna kring 8-10%. Är det möjligt att det skulle kunna bli så? Absolut. Den amerikanska ekonomin står just nu och väger.

Vi får be en stilla bön om att det mörka scenariot bara är en illusion.