Arena Idé publicerade 2015 en studie, 900 miljarder skäl att uppskatta invandring, om den svenska invandringen 1950-2014. En akademisk studie som systematiskt går igenom invandringens konsekvenserna för svensk ekonomi.

Konsekvenserna är anmärkningsvärt stora. Och anmärkningsvärt positiva. Utan invandring efter 1950 skulle vi idag ha varit 8 miljoner svenskar, inte över 10 miljoner. Medelåldern skulle ha varit högre. Vi skulle ha haft ett högre offentligt åtagande för de äldre (den så kallade äldrekvoten). Ekonomin mätt i BNP skulle ha varit väsentligt lägre. Vi skulle enligt rapporten som medborgare ha varit ca 900 miljarder kronor fattigare i meningen att givet samma offentliga välfärd och kollektiva varor (försvar, infrastruktur, forskning etc.) skulle statskulden ha varit 900 miljarder högre. Eller ca 90 000 kronor per svensk. Utan invandring skulle skatten idag ha behövt vara 65 miljarder högre för att vi skulle kunna behålla standarden på till exempel vägar, infrastruktur, försvar, forsknings etc.

Särskilt intressant är beräkningarna av hur tillväxten efter 1950 fördelas på produktivitet och sysselsättning (se nedanstående graf). För hela perioden 1950-2014 skulle BNP tillväxten utan invandring ha varit ca 0,5% lägre varje år (2% vs 2,5%). Och som konstateras i grafen: ”Nästan enbart personer med utländsk bakgrund bidrar via sysselsättning till ökad BNP-tillväxt efter 1990”.

Med andra ord, invandringen till Sverige under perioden 1950-2014 har varit samhällsekonomiskt lönsam definierat som ökad produktion (BNP-tillväxt) och ökade skatteintäkter som i sin tur leder till ökat offentligt finansiellt sparande och lägre statsskuld.

Arena-studien missade jag när den kom. Kanske inte så konstigt. Man hade otur med tajmingen. Den publicerades mitt uppe i värsta asylkaoset 2014-15. Få personer, om ens någon, ville i den SD-präglade stämning som då rådde i landet diskutera fördelarna med invandring.

Asylinvandring från icke-europeiska länder

Givet samma definition på ”samhällsekonomiskt lönsam” som i Arena-studien skall jag förklara varför också asyl- och flyktinginvandring av den typ vi har haft i Sverige under 2000-talet är lönsam för landet.

Asyl- och flyktinginvandring från europeiska länder (som till exempel flyktingströmmen från Ukraina under 2022) kan vi bortse från i analysen. Av samma skäl som vi bortser från arbetskraftsinvandring (=personer som redan innan de kommit till Sverige har en anställning klar). Arbetskraftsinvandring är per definition lönsam för landet. För vissa från första dagen. Har en inkomst som de kan försörja sig på, bidrar till produktionen och betalar skatt. För andra tar det längre tid. Forskningen visar entydigt att de europeiska asyl- eller flyktinginvandrare som väljer att stanna i Sverige över tid är nära nog lika samhällsekonomiskt lönsamma som svensken i gemen är. Med andra ord skulle till exempel 10000 ukrainare välja att stanna i landet för gott och leva ungefär som en vanlig svensk, ja då är det ekonomiskt en stor plusaffär för Sverige.

Frågan som kvarstår är om också utomeuropeiska flyktingar som grupp är samhällsekonomiskt lönsamma.

Så gott som alla asyl- och flyktinginvandrare oavsett från varifrån de kommer kostar initialt samhället väsentligt mer än vad de bidrar med. Kostnaderna är summan av dagsersättningar, förläggnings- och andra boendekostnader, språkutbildning, arbetsmarknadsinsatser etc. Statsfinansiellt betyder det att under en tid är flyktingarnas skatteinbetalningar långt mindre än vad den offentliga konsumtionen för gruppen kostat landet.

Också långsiktigt kan kostnaderna vara högre än intäkterna för vissa asyl- och flyktinginvandrare. Eller mera konkret uttryckt. För vissa svårintegrerade grupper av icke-europeiska flyktingar (läs icke-svensktalande arabiska äldre kvinnor i långkjol och huvudduk) kommer sannolikt det statsfinansiella saldot aldrig att bli positivt. Således, den gruppens första generation flyktingar kostar samhället mer än den ger tillbaka.

Danska finansdepartementet har nyligen gjort en studie som visar att det kan vara så (i Danmark). Studien visar i själva verket att så kallade MENAPT-flyktingar (se nedanstående graf), alltså personer från Mellanöstern och vissa andra muslimska länder, statsfinansiellt inte går med plus i någon ålderskategori. Trots att många har bott i Danmark under lång tid, har arbete och är självförsörjande räcker inte deras inbetalda skatt till för att betala för antalet MENAPT-bidragstagare i samma åldersgrupp. (Enligt Economist var det den här studien som gjorde att det danska socialdemokratiska partiet ändrade sin inställning till invandring, från avvaktande positiv till starkt kritisk.)

Som jag ser det kan man av det inte dra slutsatsen att MENAPT-invandringen är samhällsekonomiskt olönsam. För skulle man med samma metod mäta andra generationens MENAPT-invandrare skulle kurvan med stor säkerhet skifta uppåt. Med andra ord, barnen till första generationens flyktingar skulle statsfinansiellt visa ett väsentligt mera positivt mönster. Kanske mera följa kurvan för ”Other non-Western immigrants” i grafen. Och så skulle det fortsätta. Efter ytterligare någon generation, säg efter 30 år, skulle skillnaden i lönsamhet för samhället mellan dansk och ”dansk med utländska förfäder” troligtvis vara helt eliminerad. Integrationen skulle vara fullständigad. Landet skulle, allt annat lika, ha ökat sin befolkning, sin BNP och sin materiella standard.

Samma resonemang borde kunna föras om indelningen i stället för europeiska vs icke-europeiska invandrare gjordes i ”high skill”- vs ”low skill”-invandrare. Utbildad och erfaren arbetskraft som är efterfrågad på arbetsmarknaden kommer för aktuella årskategorier troligtvis att ha en kurva över sitt bidrag till samhället som sammanfaller med den för den inhemska arbetskraften. Invandrare i ”low skill” kategorin liknar mest troligt den för icke-europeiska invandrare. Här tillkommer emellertid en faktor som i hög grad påverkar den samhällsekonomiska lönsamheten positivt. Lågutbildade invandrare tar i hög grad de jobb som den inhemska arbetskraften inte vill ha men som måste utföras, typ städning. Det möjliggör för högre utbildad inhemsk arbetskraft att ta jobb i bristyrken med högre produktivitet. Allt annat lika ökar BNP-tillväxten och skatteinkomsterna. Självklart gäller i princip resonemanget om första, andra och tredje generationens invandrare enligt ovan också för ”low skill”-kategorin.

För att sammanfatta. Samhällets kostnader för invandring, all invandring, måste ses som en investering. Som något som belastar kortsiktigt, som i en viss situation statsfinansiellt kanske kostar miljarder netto under några år, men som med tiden ger hög avkastning. Exakt det som Arenastudien visade har gällt historiskt. (Grovt räknat var nettoinvandringen under perioden 1950-2014 ca 15000 personer per år. Med en kraftigt stigande trend efter 1990.)

Sverige sämst i klassen vad gäller integration

Med det sagt gäller för alla investeringar att avkastningen – i det här fallet, graden av samhällsekonomisk nytta – beror på genomförandet. Hur bra eller dåligt integrationen fungerar är helt avgörande för graden. Economist sammanfattar vad forskningen säger i fyra punkter. ”First, the influx should be orderly and legal as well as humanenly handled…Migrants should be encouraged to work. They should be helped to fit in. And they should be seen to pay their way.”

Hör inte till den här diskussionen men den stora asylinvandringen 2015 bryter förstås mot den första punkten. Myndigheterna hade inte kontroll över vad som skedde. Svenska höga ingångslöner i kombination med kompetens- och språkkrav bidrog till att det var svårt för nya invandrare att komma in på den reguljära arbetsmarknaden. Väsentligt svårare än i till exempel Tyskland som per capita tog emot ungefär lika många icke-europeiska invandrare som Sverige. Svårigheter att integreras leder i sin tur in i ett bidragsberoende, och invandrarna kan inte ”pay their way”.

Som jag skrivit om tidigare ligger Sverige långt ner på listan vad gäller framgångsrik integrationspolitik, sämst i klassen av västländer.